Minnen från en riktigt lång tågresa. Helsingfors – Lhasa

Imorgon kväll kl 19.00 kommer jag att berätta och visa lite bilder från en riktigt lång tågresa jag gjorde för några år sedan. Om någon har lust att titta förbi så är platsen Örnsköldsviks folkhögskola och arrangörer är STF. (Anmälan görs till Ann Sundberg, 0738-132664. Fika finnes).

Det var den långsamma vägen på räls, mitt favoritresesätt som resan skulle handla om när jag gav mig av. Och skrivande. Men resor förändrar, de bryter ner och i bästa fall även ger en del svar. Liknande resor kan lätt bli som en drog eller ett slags religiöst sökande efter Das Resande An Sich. Och det är inte helt oproblematiskt. Jag har träffat otaliga taniga, brunbrända medelålders män (framförallt män) som på grund av deras Wanderlust fortfarande lever på några dollar per dag i de billigaste backpackers runt om i världen för att de helt enkelt inte klarar av att återvända hem igen. Till vardagen. Till ansvar. Jag tänker ofta att det kunde vara jag. Oavsett gör det långsamma resandet något med en.

Att på egen hand ta tåget från Helsingfors via Moskva och Transmongoliska järnvägen till Peking och därefter den sista sträckan tlll järnvägs ände, till världens tak, till Lhasa i Tibet, det gör man i alla fall inte opåverkad. Men jag kom hem.

IMG_2706

Haghpat

Det något yngre (för rätt ska vara rätt) 900-talsklostret, Haghpat är både större och mer imponerande än Sanahin. Här fanns för 1000 år sedan landets största bibliotek. Haghpats munkar och noviser reste land och rike runt för att samla in, och då inte det gick, kopiera alla kända skrifter på armeniska. Jag får gåshud och Rosens-namn-vibbar på denna plats.

20140306-180814.jpg

20140306-180834.jpg

20140306-180845.jpg

20140306-180856.jpg

20140306-180909.jpg

20140306-180923.jpg

20140306-180938.jpg

20140306-181001.jpg

Sanahin

Jag behövde inte ångra att jag lämnade Jerevan några dagar. I nordligaste Armenien ligger en kanjon, Debed som också är den historiska och nuvarande huvudleden mot Tbilisi. Här finns mängder av historiska sevärdheter. Jag besökte två, 900-talsklostren Sanahin och Haghpat. Den förras namn betyder tydligen ”stället som är äldre än det andra”. Det andra syftar då på det senare klostret. Rätt ska vara rätt.
Båda ligger högt upp på bergsluttningarna. Vägen dit var nästan lika imponerande.

20140306-175321.jpg

20140306-175505.jpg

20140306-175516.jpg

20140306-175531.jpg

20140306-175549.jpg

20140306-175600.jpg

20140306-175611.jpg

20140306-175621.jpg

20140306-175630.jpg

Lake Sevan. På spaning efter Armeniens Nautiska Forskningsklubb

20140304-212354.jpg

Jag är som bekant ingen föreningsmänniska. Men. Det finns ju vissa klubbar man bara sååå gärna vill vara med i. En av dessa är The Ayas Nautical Research Club. Orsaken? Det är bara att titta på en karta över Armenien. Landlocked (jag älskar det ordet men drömmer mardrömmar om dess innebörd).
Ett land utan kuster startar en nautisk forskningsklubb 1985 för att återkonstruera en armenisk fartygstyp från 1200-talet endast baserat på info i medeltida manuskript och miniatyrer.
Faktum är att det 20 meter långa fartyget seglade hela vägen från Svarta Havet till Portsmouth när det slutligen färdigställts. Men det var på håret att det aldrig blev något fartyg eftersom Sovjetunionens sönderfall kom emellan. Och frysande och hungriga människor såg båtbyggets träansamling som en åtråvärd källa till värme och kontanter. Klubbens medlemmar turades därför om att sova över i det ofärdiga fartyget för att skydda det mot plundrare. Och sånt gillar jag. En klubb – som verkade mot allt förnuft och mot alla odds, mot elementen om man så vill – vill jag hemskt gärna vara med i. Så jag frågade min vän Artyom om han inte kunde ta kontakt med detta mystiska sällskap och fråga om de accepterade internationella stödmedlemmar som dessutom inte skulle störa den dagliga verksamheten nämnvärt. Han lovade försöka – men med den postsovjetiska ursäktande blicken ”och hur tror du att detta ska gå till?”

Vi åkte upp till Sevan, den stora insjön på nära 2000 möh, där fartyget byggdes och sedan premiärseglade. Men där fanns inte många spår. Men sjön bredde ut sig och fördelar liv i ett övrigt vattenfattigt land. På en liten halvö i sjön delades marken av en kyrka från 300-talet och Leonid Brezjnevs lyxvilla (som nu brukas av Armeniens president).

Här fanns dock inga svar. Och slutligen fick Artyom kontakt med klubben som i princip hade lagt sin verksamhet på is. Och inga internationella stödmedlemmar togs in vid detta tillfälle eller i överskådlig framtid.
Men.
Jag ser mig ändå som en slags associativ medlem i deras klubb. Armenian Nautical Research Club Prospect Me.

20140304-212447.jpg

Kyligt mottagande i Gori

20140301-142022.jpg
Gori, Georgien

Stalinmuséet är Goris snyggaste byggnad. Utan jämförelse. Och så ville han väl ha det också, skomakarsonen och stadens stolthet, Ioseb Besarionis Dze Dzjughasjvili.
Han var ju själv med i planeringen. Huset han föddes i, med faderns skomakarverkstad i källaren, skulle bevaras. Lösningen: rensa bort resten av kvarteret och bygg ett ståtligt skyddande tak över deras gamla enrummare. En hygglig start.

Jag frågar guiden om en mer nyanserad bild av Stalin inte borde finnas i ett museum.
– Nej, nej. Det här är strikt biografiskt, inte politiskt.

Det stora palatset är full av historiska reliker. Hans kläder, skrivbord, brev, schackspel och dödsmask. Och mängder av officiella gåvor från alla möjliga håll som tack för insatsen under Det Stora Fosterländska Kriget 1941-1945.

– Finns det några gåvor från Sverige?
– Nej, säger hon nästan generat, som om jag passerar en osynlig anständighetsgräns.

Vi går vidare i det utkylda muséet och
jag får lära mig hur Stalin lyckades ”fördröja” krigsutbrottet och spara mängder av liv genom de ädla förhandlingarna mellan utrikesministrarna, Molotov och Ribbentrop.

Vi avslutar turen med ett besök i Stalins personliga, skottsäkra tågvagn som han bl a använde till de berömda mötena i Jalta och Teheran.

Stalins person är i högsta grad levande i Georgien. Min egen guide, Giorgi har talat väl om Stalin och Sovjettiden ända sedan vi möttes. Det här är hans hemmaplan. Men för ett par år sedan tog myndigheterna nattetid ner den stora stalinstatyn som reste sig i parken framför muséet. Utan förvarning och ingen vet vad de gjorde med den. Kanske var detta ett svar till Ryssland som 2008 under inbördeskriget hjälpte Syd-Osseterna till en kluven separatistisk tillvaro i norra Georgien. Ryska armén besköt till och med Gori och stridsvagnarna stod redo att rulla mot Tbilisi.
– Men ryssarna var noga med att inte skjuta på muséet! påpekar guiden.

(Intressant att jämföra med det som just nu händer på Krimhalvön. Man snabbproducerar ryska pass och ger dem till befolkningen vilket gör att Ryssland sedan bara ”försvarar” sina intressen och medborgare. Syd-Ossetien 2008, Ukraina 2014).

Någon tyckte kanske att ha en pampig sovjetisk maktsymbol mitt i stan efter att ryska granater fallit över medborgarna, inte längre var ok. Men muséet finns kvar. Och Stalins barnbarn firar fortfarande farfars födelsedag den 21 december varje år på plats.

Jag frågar guiden när vi skiljs åt varför det är så kallt inomhus när det är vår i luften. Hon har ingen aning.

20140301-151524.jpg

20140301-151910.jpg

20140301-151946.jpg

20140301-152635.jpg

Mamuka is a cool guy

20140227-113409.jpg

Mamuka stryker radbandet som hänger på backspegeln, rör försiktigt vid ett par mini-ikoner i taket och kysser sedan sin välsignade hand. För nu ska det bli åka av.

– Steven-Steven, goood?
-Yes, very good.

I Georgien kör alla så fort de kan. Och på alla sätt de kan försöker man ta sig fram, komma först. Att köra om andra bilar är en medborgerlig plikt. Och Mamuka han är en mycket god medborgare i denna dödsföraktande stat av rallyförare.

Gårdagens hemresa från Mestia tog lång tid. Och vi tvingades ta oss genom det höga pass som delar av västra och östra Georgien i kompakt mörker. Dessutom i regn som snart övergick i snö. Inga gatljus eller reflexer som visar var livet tar slut och efterlivet tar vid.

-Steven-Steven (han säger det alltid två gånger av någon anledning). Goood?

– Yes.

De timmar vi rallyåkte i mörkret, helljus i drivsnö ( ja ni vet hur mycket man ser) och dessa tvångsmässiga omkörningar kan man säga var ett uppfriskande minne för -det här- livet.

När vi efter bergsvägarna kom ner på huvudvägen mellan Gori och Tbilisi kunde jag slappna av och Mamuka kunde äntligen ( som han såg det) gasa på ordentligt.

– Steven-Steven! Goood?

Svanetien: upp i bergen och lite till.

20140223-202317.jpg

Tbilisi 23/2

Imorgon gäller det. Har jag och min bästa vän Mamuka, chauffören som bara kan ryska, tur (Mamuka säger ”no probljem, nooo probljem” vilket jag tolkar försiktigt positivt) så kommer vi ta oss hela vägen upp till Övre Svanetien imorgon. Enkel väg, 8-10 timmar. Om det nu inte har snöat.

Svanetien är ett land i landet. Så otillgängligt att få georgier ens varit där. Ett område som aldrig erövrats av hunner, perser, ottomaner eller globalisering, med egen kultur och eget språk, och fortfarande utan skriftspråk. Blodshämnden ruvar dessutom över de urgamla byarna med sina unika närmare 30 meter höga försvarstorn, Koshkebi, 1000 år gamla och fortfarande i ursprungsfamiljernas ägo.

Allt övervakat av glaciärer och bergstoppar på över 5000 meter.

Och Mamuka säger, ”Nooo probljem”.
Fair enough.

Tbilisi blues

20140222-200907.jpg

22/2 Tbilisi

Ett säkert tecken på att det är dags att röra på sig igen är när man börjar återvända till ställen man tycker allt för mycket om. Jag trodde inte att det skulle ske efter bara ett par dagar här i Tbilisi. Men så är det.

Faran med stamhak är deras förrädiskt lockande melankoliska kraft. De trubbar av ens känselspröt, torkar ut ens lackmushinna, bedövar ens rastlöshet, dvs grunden för ens kreativitet. Min kreativitet.

Nä, det är dags att lämna Tbilisis ”Hotel California” och istället ge sig ut på landsbygden. Kanske Gori, Stalins födelsestad kan ruska bekvämligheten ur en. Iväg måste jag i alla fall.

Nya gränser, gamla berg

20140220-184923.jpg

Norrut. Dagestan, Tjetjenien, Ingusjien. Österut. Azerbajdzjan. Söderut. Iran. Och i väster, Turkiet.
Världens äldsta kristna nationer, Armenien och Georgien ligger där de ligger. Och skulle knappast finnas kvar om det inte vore för bergen.
Mängder av utdöende språk och etniska spillror av länder, nationer, klaner, familjegrupper vittnar fortfarande om områdets våldsamma historia. Och ändå skapas nya autonoma områden i detta separatismens Mecka. Nagorno-Karabach och Nachitsjevan ett par från 90-talet, Abchazien och Syd-Ossetien för bara några år sedan.
Och förutsättningen för denna söndring, denna rikedom: det väldiga Kaukasus.