Rolls Royce-muséet in the middle of…

Torre de Loizaga, även namnet på den närliggande taxolivingården, köptes och renoverades på 1980-talet i medeltidsstil av en egensinnig, superrik Bilbaoindustrialist. Tänk Hearst Castle. På området placerade han även sin privata Rolls Royce-samling. Världens främsta visar det sig. Här kan man nämligen se samtliga RR-modeller som någonsin tillverkats och en mängd andra unika skönheter (aka fordon). Och alla fungerar. Men kan till och med åka i dem om plånboken är tillräckligt stor.

Detta museum ligger märkligt nog ute på vischan i det superidylliska, västra Bizkaia. Visserligen något av en utmaning för bilfetischistpilgrimerna att hitta hit. Men väl värt mödan. Själv skulle jag ju egentligen besöka vingården med samma namn men fastnade naturligtvis i bilhallarna och guidades sedan runt i tornet av dagens ägare, syskonbarnbarnet till den visionäre samlaren från Bilbao. Vilket besöksmål!

Txotx!!!

Skärmavbild 2018-02-07 kl. 13.30.25

TXOTX!!!

En av de mest unika och omistliga baskiska gastronomiska upplevelserna man bör unna sig är att besöka en familjeägd cidreria under ”txotx-säsongen”, mellan januari och april/maj. Det är då (just nu i detta skrivande fall!) höstens äppelskörd blivit färdig cider och är redo för att avnjutas direkt från cidertillverkarnas egna fat. Under vårvintermånaderna öppnar nämligen många cidergårdar upp för besökare och till den intensivt syrliga och läskande cidern serveras det mest traditionella och hedonistiska man kan få: hel halstrad kummel (merluza), piggvar (rodaballo), lokal seabream (besugo) och gigantiska  txuletas, kilostora halstrade entrecôtebitar. Smakmatchningen är fantastisk. Så även miljön. Framförallt helhetsupplevelsen.

Txotx är en ritual, där någon (efter ett tag med lite artificiellt mod i bröstet är det säkert även du!) ropar ut just detta ord, Txotx!, vilket betyder att det är dags att lämna matborden (för de som så önskar) och gå till något av de stora faten för att prova den eller den cidern, gjort av just den eller den äppelsorten. Ofta tillverkar man cidern i separata tankar för olika äpplen och blandar/blendar senare om man ska buteljera den. Och det är detta som är extrakul för entusiasterna, att just smaka cidern med sin ursprungliga identitet. För alla andra är det ett lika roligt gastronomiskt stridsrop som kan komma från andra sällskap i matsalen, men det är bara att hänga på!

Cider, sidra eller sagardoa är fortfarande många baskers (och baskofilers) livselixir. Förklaringen är en tusenårig symbios med detta syrliga äppelvin. Baskerna är ju sedan urminnes tider ett sjöfartsfolk och tack vare c-vitaminerna i cidern de tog med sig på resorna, kunde baskiska sjömän för hundratals år sedan klara flera månaders fisketurer i norr när deras samtida kollegor förr eller senare drabbades av skörbjugg. Detta är förklaringen till de stora mängder saltad och torkad torsk (bacalao) som baskerna levererade till Europa under medeltiden och som skapade enorma förmögenheter. Detta hade man alltså cidern att tacka för. Och de gamla ciderhusen, de familjer som ägde en egen press, blev ganska snart välbeställda då sjömännen var många och behovet omättligt. Många av dessa gamla ciderhus från 15- och 1600-talen finns fortfarande kvar utspridda i det vackra, kuperade baskiska kustlandskapet. Ett av dessa anrika hus, numera ett 4-stjärnigt hotell (Hotel Dolarea) och finkrog som min vän Iban Mate driver i Beasain – en kort lokaltågsresa från San Sebastián – har bevarat den gigantiska träskruvspressen som krävde upp till fyra personer att driva. Per skruv! Väl värt ett besök, inte minst för det goda köket och smått unikt välbeställda vinkällare! Iban är faktiskt även den sista person som föddes i detta hus. Bara en sådan sak!

Txotx!!!

IMG_6239IMG_6180

 

Nya spännande tips från mig (och tre andra ”top travel writers”) för er som är på väg till Baskien! För det är ni väl?!

I kommande höstnumret av TourMagazine, Baskiens största turistmagasin, intervjuas jag och tre andra baskofila författare om våra uppdaterade ”hotlists” på restauranger, getaways och andra angenäma måsten man inte får missa när man befinner sig i detta underbara hörn av världen. Enjoy!


Skärmavbild 2017-09-19 kl. 15.31.45Skärmavbild 2017-09-19 kl. 15.32.00

Läs mer om att besöka Baskien HÄR

#karavanreseguider #mittbaskien

Tamborrada. Värmande kostymdrama deluxe i San Sebastián

dscf2016

19/1 En god vän liknade igår vintervädret här i San Sebastián med det i Sibirien. Jag tror inte hon varit i Sibirien, men hon har faktiskt varit i Kiruna om det kan vara en slags bedrift klimatmässigt. Men visst kan det vara kallt även här om temperaturen ligger kring noll och havet som omger stan bidrar med sin fukt. Men nä, det blir ändå aldrig sibiriskt klimat här i San Sebastián. Från min bord på Victoria Café, såg jag precis en surfare i våtdräkt, blött hår och bräda vandra förbi och solen som tittar fram värmer ryggen.

Hela staden laddar nu för det som många lokalbor menar är den allra främsta festivalen, bland de många som firas här. Tamborradan, eller San Sebastiándagen, har gamla anor här i stan och engagerar enormt under det dygn den äger rum. Tusentals människor marscherar till musik och trummar välregisserat på olika sorters trummor. I år är hela 4997 barn med. Alla är organiserade genom sina olika föreningar och skolor. De vuxna kommer oftast från stadens många olika txokos – sociedádes gastronómicos, därav de två utklädningsalternativen, soldatuniformer från Napoleonkrigen eller klassiska kockmunderingar! Men matkopplingen gör också detta till en av årets verkliga matfester. Oavsett om man äter hemma med vänner, på restaurang eller på sin txoko, satsas det bara på det allra bästa Baskien har att uppbringa i matväg. Middagen i kväll leder fram till Tamborradan.

Så i natt klockan tolv startar spektaklet och pågår sedan i 24h. Start och mål är på Plaza Constitución i Parte Vieja. Och om inte detta värmer den baskiska vinterkylan, gör inget det.

Kastilianska drömmar

 

img_1351

Kastilien, det stora centrala spanska höglandet, har fått sitt namn efter de många borgarna som genom århundradena restes i området. Borgar som senare blev oförglömliga städer som Toledo, Ávila och Segovia. Den vackert agrara, nästan ödsliga regionen pryds av sömniga småstäder omgivna av höga bergstoppar, spridda olivlundar och hösttorra bäckfåror. Heta somrar. Kalla vintrar. Det var här Don Quijote skrittade fram och sökte en högre mening med sitt liv, det var även här storinkvisitorn Tomás de Torquemada gjorde sitt bästa för att ända andras. Kastilien har inspirerat världslitteratur, finansierat upptäcktsresenärer, fostrat helgon och varit slagfältet mellan civilisationer. Keltiskt, romerskt, visigotiskt, baskiskt, franskt, tyskt, romskt, muslimskt, judiskt, katolskt. Det är klart att sånt sätter sina spår. Att resa runt här ger välbehövd näring till mina egna drömmar.

Min korta men smärtsamma period som baskisk journalist. 

 

 Sent en kväll blir jag introducerad till Javier I. journalist och fotograf som jobbar helt och hållet med tjurfäktningskulturen under San Fermin. Denna består i stora delar av två händelser. El Encierro, den sk tjurrusningen då den kvällens 6 tjurar tillsammans med 6 oxar ( ja ni vet skillnaden) springer under ca 4 minuter från fållan de hållits i över natten till tjurfäktningsarenan. Mellan start och mål, ca 800 meter, fylls den avskiljda vägen med 3000 personer som ska ”springa” med tjurarna. Detta sker varje dag kl 08.00. Den andra delen av de tjuraktiviteterna är La Corrida de toros, tjurfäktningen i sig. Då ska tjurarna som sprang genom folkhavet på morgonen göra sin första och sista och enda insats som stridstjur. Denna startar  kl 18.30. 

Javier lovade om jag skulle dyka upp nästa morgon, på den första encierron kl 06 vid hörnet mitt emot Plaza de Toros skulle han fixa in mig på en guldkantad pressplats.  Fotograferna får nämligen befinna sig på det inre staketet. Jag hade ju dessutom genom vänner fått ett eget presspass, så detta skulle bli grejt. Upp före 05.00 dagen efter och iväg. Gatorna var fulla av tusentals vit- och rödklädda människor som inte sovit alls, och några som jag som möjligen sovit väldigt lite. Jag möter Javier kl 06.00 som vinkar in mig i den inhägnade banan till de övriga fotograferna, där tjurarna snart ska springa. Han ser på mig förvånat. 

– Men var är din väst? 

Jag ser att de andra fotograferna samtliga har röda officiella pressvästar. Jag tänkte att nog hade han kunnat tala om detta för mig kvällen innan. Han kollar på mitt eget presspass, skakar på huvudet och säger:

– Utan en sån här väst slänger Policia Foral ut dig då snart de ser dig. Vilket visade sig vara ganska snart. Men min amigo Javier lyckades dock förhandla fram en staketplats vid tv-kamerans lilla ställning ( pero No tocar el torre). Tack för det. 

Nu följde 2 timmars staketsittande, 5 cm brett, 2,5 meter upp. Man sitter på tusen olika avlastningssätt som samtliga snart blir outhärdligt smärtsamma. 2 timmar. Och sedan 3 sekunder när tjurarna äntligen passerar. Inser att journalistyrket är hårt, strävsamt och otacksamt. I alla fall om man saknar den där röda västen. 

Kanske dags att boka förlåt-mig-turnén?

20130824-140836.jpg

Rensade just i det där jinxade hörnet av köket där alla halvviktiga papper samlas, där alla plånboksnötta kvitton lämnas, där alla…ja, allt det där som inte har en självklar plats i ett hem: påbörjade (nu värdelösa) SL-remsor, oanvända frimärken från ett antal länder jag inte planerar att återbesöka på ett bra tag, bläckpatroner som inte passar min reservoarpenna, laddarsladdar till elektroniska prylar jag inte vet om de fortfarande existerar, usb-stickor på neonfärgade företagssponsrade band. Ja, listan kan göras i princip oändlig för detta de udda pryttlarnas svarta hål har ingen annan funktion än att vara slutstation för allt det där jag inte vet var jag ska placera.

I detta hörn hittade jag även en makaber samling reliker. Nycklar och nyckelkort till ett antal hotell jag bott på och pinsamt nog  inte återlämnat. Jag skäms. Inget av detta har varit med vilje – inga medvetna souvernirer alltså. Jag checkar ut som vanligt och betalar men av någon anledning finns nyckeln kvar i fickan. Så. Vad gör man med dylika skämskuddar?

Det slår mig att jag i rättvisans namn faktiskt borde resa tillbaka till hotellen och ödmjukt och inkännande återbörda nycklarna till dess rätta ägare. Likt en Håkan Juholt ägna mig åt en ”förlåt-mig-turné”.  Är inte det en riktigt bra idé?

OK. Jag gör det kronologiskt.

Jag inleder starkt ångerfullt på Hostal Loreto i El Puerto de Santa Maria i Andalusien. Den gamla tjurfäktaren som drev sitt underbart bedagade hostal med uppstoppade tjurhuvuden på väggarna, tjurar han själv nedkämpat kommer om han bestämmer sig för att spara mitt usla liv, uppskatta gesten. Hoppas jag.

Därefter flyger jag ner till Sydafrika. I boerbygdernas Bloemfontein väntar säkert ägaren till Acacia lodge på nyckeln till rummet jag nyttjade ett par dagar före julafton. Vilken julklapp att kunna återbörda nyckeln till rum nummer 1.

Från Sydafrika går turen sedan vidare till New York. Skamligt att stadens egen son (!) ska behöva slarva så påtagligt att jag fick med mig två nyckelkort till samma dörr på Hampton Inn.

Jag skyndar mig tillbaka till Europa och min favoritstad i denna världsdel, San Sebastián. Att inte återvända gång på gång till denna stad är en skam. Att glömma nyckeln till anrika Hotel Londres i denna staden i mitt hjärta…ja det känns som en kniv vridits om i hjärtat. Men trots det. Ett återbesök är ett återbesök och jag är ju på en pilgrimage of repentance. So be it.

Sista hållplatsen på pilgrimsvandringen är en lyxresort strax norr om Dubrovnik. SAS Radisson Sun Garden. Långt namn för ett av denna sommars mest uppskattade vattenhål. Blev lite tjenis med direktören som gav mig sitt kort och sa att ”nästa gång säg till innan ni kommer. Vi vill gärna visa uppskattning till våra återkommande…”. Visste han då i vilket ärende jag skulle återkomma? I skammens?

Förlåt-mig.turnén är därmed över för denna gång. Och jag tror att jag kommer känna mig som en bättre människa efter detta.  Jag vet dock inte var Juholts ”glömska” ledde honom. Men jag får säga att jag är rätt nöjd med mina places of oblivion.

An absent minded man´s got to do (at least twice) what an absent minded man´s got to do.

What´s cooking in Barcelona?

IMG_0919

Det händer mycket i Katalonien just nu och särskilt i gastromotorn Barcelona. Det kan tyckas konstigt att själva staden inte huserat några trestjärniga krogar på åratal, om ens någonsin, med tanke på möjligheterna och resurserna. Istället har regionens gastronomiska stolthet funnits längre norrut efter Costa Brava som Ferran Adriàs El Bulli norr om Roses och Carme Ruscalledas Sant Pau i Sant Pol de Mar. Den tredje giganten var legenden Santi Santamaria med Can Fabes i Sant Celoni. Dessa tre uppehöll länge den toppgastronomiska balansen mellan de ovilligt spanska regionerna Baskien och Katalonien. Det har ju funnits, och finns ju fortfarande, tre tre-stjärniga giganter även där (Arzak, Akelarre och Berasategui) – allt sedan Hedenhös.

Men tiderna förändras. El Bulli stängde butiken. Santi Santamaria gick bort 2011, och stjärnorna dalade med det. Men i skuggan av de stora elefanterna väntar yngre talanger och nya (oheliga) allianser. Att Katalonien skulle stå utan 3-stjärniga krogar är en absurditet och sedan två av dem fallit bort, klev först El Celler de Can Roca fram och fick sin tredje, och blev dessutom utnämnd till världens näst bästa resto efter danska Noma. Ingen dålig badbollseffekt.

Carme Ruscalleda har även hon flyttat fram positionerna inne i stan. Vid sidan av finkrogen Sant Pau styr hon nu även upp verksamheten som kökschef på Moments, och vips fick den (till mångas förvåning) sin andra stjärna. Adriá-skolade Paco Pérez erhöll sin andra stjärna först för sin Miramar i Llanca, och nu i år även för sin Restaurante Enoteca inne i Barcelona (vilket höjde de redan höga ögonbrynen ytterligare). Dessutom håller Santi Santamarias barn ställningarna med två stjärnor och vill uppåt. Men det finns fler tronpretendenter till den tredje (och sista?) tre-stjärniga reston i Katalonien. Martin Berasategui driver Lasarte som även den har två (men han är bask, vilket ligger honom i fatet i Katalonien), och den intressantaste av de alla, supertalangen Jordi Cruz på ABaC, som framstår som den mest välförtjänte av utmärkelsen.

Men, men.

Ser man tillbaka historiskt har gidden knappast delat ut stjärnorna varken logiskt eller rättvist. Så kanske kommer de stora lyxhotellkedjornas nya samarbeten löna sig ändå, och Ruscalleda drar hem den ”sista” stjärnan till Mandarin Oriental, eller Pérez till Hotel Arts. Hoppas inte.