Nyskrivet från Spetsbergen. Och på tyska.

Postkarten aus Spitzbergen. Så tituleras mitt senaste bidrag till utmärkta tyska äventyrmagasinet med fokus på nordliga breddgrader, NORR. Das Skandinavien Magazin.  Med grymma foton av Niclas Blom gör vi en annorlunda ingång till expeditioner och äventyr på Svalbard.

Bara rubrikerna är som kapitel i en bok jag själv skulle vilja läsa; Expeditionsleben – Ein Gelobtes Land – Ruger, Kaliber 308 – Das Angebot – Am Rand der Welt.

Svalbardiana, part 3: Barentsburg Blues

IMG_6576

Den första anhalten vi gör på vår expedition runt Spetsbergen är till det ryska gruvsamhället Barentsburg. Det finns bara tre samhällen på Svalbard: Longyearbyen, Barentsburg och forskningsbyn Ny-Ålesund. Om Longyearbyen känns lite frontier-aktigt, som ett Åre för länge sedan med många unga, spänningssökande personer och Ny-Ålesund mer som Tarfala forskningsstation, är Barentsburg mest ett slags Mordor. Den svarta röken som spyr ut ur skortstenarna är lika svart som samvetet hos en Uruk-Hai.

500 personer bor idag året runt i den ryska gruvenklaven. Av dessa är 16 barn, 150 kvinnor. 150 är även antalet grisar  som i självhushållets anda utfordrar den gammelsovjetiska anakronistiska samhället med Leninbyst och allt.

Här handlar dock allt om kol. Och de som bryter den. Och om isbjörnar naturligtvis.

Det finns inga vägar hit. Man flyger helikopter från Longyearbyen, kommer med fartyg eller åker skoter när snön bär – vilket den gör större delen av året. Då kommer turister hit och tar in på det enda hotellet. Där finns även den enda baren som jag vittjade på ett glas vodka. Finvodka till utlänningarna som på den gamla tiden. Den sämre sparar man till sig själva.

Rysk generositet kan verka karg, men är nästan alltid äkta.

Svalbardiana, part 2: Sleepless in Longyearbyen

  "Funken"

 

”Funken”

 

 

De flesta personerna på ”Funken”, den gamla funktionärsmässen som numera tjänar som ett av Longyearbyens två hotell, talar andra språk än norska. Många fransmän, en hel del tyska hörs, italienska, spanska och engelska naturligtvis och faktiskt även några compatriots från Svedala. Tjejen i receptionen är från Skåne, även hon på Radissons reception var svenska. Var jobbar de norska ungdomarna förresten? Oljeministeriet? Jobbar de alls? Har faktiskt när jag tänker på det aldrig sett en norsk tonåring arbeta…

Dagsljuset dygnet runt tär på en. Det finns bara intellektuella anledningar till att gå och lägga sig. Man tittar på klockan och inser att det är dags att sova – men solen som skiner och värmer ansiktet säger något annat. Det är mycket som är annorlunda häruppe på 78 N. En sak är att alla tar av sig skorna när man kommer inomhus – även på hotellen. Receptionen på ”Funken” når man i strumplästen en våning upp. Alla, utom fransmännen naturligtvis. De skiter fullständigt i sånt (Fransmän ta av sig skorna??? Mon Dieu! Skojar du?).

På hotellet finns en salong med Chesterfieldfåtöljer och skinnsoffor i rött skinn. På väggarna böcker och  inramade originalkartor över Spetsbergen från 16- och 1700-talen. Här samlas de som just anlänt och längtar ut på sina expeditioner. Här samlas också de som just kommit tillbaka. Här berättas historier om kommande och just avklarade strapatser, här skrävlas det och skrytet flödar fram hos självgoda Skinnarmo-wannabees. Det är en trevlig miljö att kolla in människor helt enkelt.

IMG_0249

Kvinnan som sätter sig framför mig, kom med samma plan som jag. Kvällen till ära har hon tagit på sig en tröja med ett tryck – M/S Prof. Molchanov. Råkat ta på sig, eller?

”Jaså? Råkade jag ta på mig min tröja jag köpte på min seeenaste Antarktisresa? Jasssså? Ja, tänk ändå.” 

Så går tiden och snart är klockan alldeles för sent. Trots det vita ljuset måste man lägga sig. Sover ingen här? Imorgon ombordstigning på M/S Expedition som tar oss vidare norrut. Men jag ska bara stanna uppe en liten stund till. Bara en liten. Det är ju inte ens mörkt.

Svalbardiana, part 1: Fountain Pen from Hell

 

Svalbard ho!

Svalbard ho!

Det var någonstans ovanför Spetsbergen. Vi var på vår fjärde och sista flygsträcka för dagen. Jag skulle skriva något i min svarta bok och plockade upp min reseskyddade Waterman ur handbagaget. Ett litet välbekant plopp hördes när den lufttäta behållaren tryckutjämnade ovanför de norska fjällen. 

En första varning. Fukt. Bläck. Fingrarna på vänsterhanden sög snabbt åt sig den blå färgen som på en obegåvad bankrånare som just insett att färgampullerna i bankväskan verkligen GÅR sönder när man öppnar den på fel sätt. Men det här var ju min penna! Mitt sätt.

Locket satt som det skulle men pennan var inte helt åtskruvad och bläcket hade läckt genom gördeln. 

Jag torkade av pennan med en sida ur Scanorama (förlåt) – vilket var en dålig idé för ett glossy magazine är inte den bästa bläcktorkaren trots allt. Dramat fortsatte. Jag var ju fortfarande tvungen att öppna den för att kunna ta bort den felaktiga ampullen. Sagt och gjort.

De blå fläckarna som nu pryder min skjorta går aldrig att tvätta bort – och så är det väl med det skrivna ordets bärare, förmedlare och obarmhärtiga domare. Den sår sin bläckblå vildhavre – ibland på papperet i min skrivbok, ibland på mina händer och nu på mina kläder.

Gör detta mig både till vägen och målet?

Hur som helst bör man vara försiktig med att använda reservoarpennor efter en dags intensivt flygande.