That´s not a bad idea, Steven

Betty Reardon - USA one rogné redim 85p

Jag har en riktig hjälte och förebild i min släkt (det finns naturligtvis många, men denna superkvinna är i särklass), Betty Anne Reardon. Hon är visserligen nu till åren kommen efter ett enastående framgångsrikt liv av politisk aktivism, skrivande och undervisande om fred och genusfrågor. Hon räknas idag bland annat till en av pionjärerna bland kvinnliga fredsforskare i världen och har som sådan, regelbundet nominerats till Nobels fredspris. Hepp!

Eftersom hon fortfarande konstant reser jordklotet runt, träffar vänner, föreläser, får priser och sånt, så är hon sällan hemma i New York. Jag pratar därför inte så ofta med henne. Men det var ju Thanksgiving i torsdags, och jag kände plötsligt ett behov att kontakta familjen på andra sidan Atlanten.

Jag ringde först Uncle Dick. Han är min gudfar, och osannolikt nog bar mig fram till mitt dop, en gång för länge sedan. Irländare är oftast katoliker, och är de det är de ofta rejäla sådana. Min ångermanländska mamma var det inte, så hon ”behövdes” inte riktigt vid dopet. Så min underbare gudfar som kanske är 1,50 lång, bar mig till vattnet och såg till att allt skedde som det skulle. Dick, 85, jobbar fortfarande på idogt som vanligt varje dag som revisor. Hans chef ”tror” nämligen inte på semester (knappast heller på pension), så någon sån har det aldrig blivit för Dick. Men han ringer varje lördagmorgon sin svenska väninna och efter det brukar vi, när tillfället ges prata med varandra. Han var denna dag vid gott mod, och jag kände mig glad att ha ringt.

Så därför tänkte att varför inte även slå en signal till min kära Aunt Betty, när jag ändå var på gång. Jag hade ju inte pratat med henne på väldigt länge nu och hon är ju faktiskt 86 år. Jag bävade lite för hur det skulle vara. Hur mår hon nu? Bor hon kvar själv på Manhattan? Sjukdomar? Ja allt det där som slår en, vare sig man vill eller inte när det gäller nära släktingar och vänner. Signalerna går fram. Det ringer och ringer. Jag blir faktiskt lite orolig. Men så. Jag hör hur någon lyfter på luren och säger med raspig och skröplig röst (åh nej!).

Yes?

Is this Betty? (frågar jag naivt).

Who´s asking? (frågar hon, och nu är jag på allvar orolig, då det inte låter särskilt bra alls. Lååångsam röst. Harkligt. Illa på alla sätt.)

Det är Steven som ringer. Jag ville bara önska en glad Thanksgiving.

Oh. But Steven, my dear. It is four thirty in the morning here in New York.

(!) Oh…sorry…can I call you back later?

Yes, that´s not a bad idea, Steven.

/…/

 

 

 

 

Gastronomiska återblickar del 2. M/S ”Gripsholm”

Svenska-Amerika-linjen-nostalgikort-e1397469774753-722x1024När min morfar Måns var i tjugoårsåldern mönstrade han på Svenska Amerika Liniens ståtliga fartyg, M/S ”Gripsholm”. Från Göteborg seglades det ibland till Rio de Janeiro, vidare genom Karibien, genom Panama-kanalen och upp efter den amerikanska västkusten. Oftare till New York direkt. De år som morfar jobbade i köket hann bland annat ”Gripsholm” brinna minst två gånger ute på havet. Men fartyget kämpade på. Även morfar. Under Andra Världskriget upphörde (av naturliga skäl) Amerikalinjens verksamhet. Fartyget chartrades 1939 istället av internationella Röda Korset för att frakta sårade och krigsfångar. Osannolikt nog överlevde fartyget hungriga tyska ubåtar och gavs tillbaka till Amerikalinjen efter kriget.    Den 5 mars 1939, ett halvår innan krigsutbrottet, bjöds det till ”Argentine Night Dinner” någonstans ute på Atlanten. Kanske var det argentinska inslaget mer av tango till bandoneon, för vad gäller menyn var det idel franskt. Även merluza (kummel) som är en av mina favoritfiskar. Men en helt ok meny trots allt.

Kanske dags att boka förlåt-mig-turnén?

20130824-140836.jpg

Rensade just i det där jinxade hörnet av köket där alla halvviktiga papper samlas, där alla plånboksnötta kvitton lämnas, där alla…ja, allt det där som inte har en självklar plats i ett hem: påbörjade (nu värdelösa) SL-remsor, oanvända frimärken från ett antal länder jag inte planerar att återbesöka på ett bra tag, bläckpatroner som inte passar min reservoarpenna, laddarsladdar till elektroniska prylar jag inte vet om de fortfarande existerar, usb-stickor på neonfärgade företagssponsrade band. Ja, listan kan göras i princip oändlig för detta de udda pryttlarnas svarta hål har ingen annan funktion än att vara slutstation för allt det där jag inte vet var jag ska placera.

I detta hörn hittade jag även en makaber samling reliker. Nycklar och nyckelkort till ett antal hotell jag bott på och pinsamt nog  inte återlämnat. Jag skäms. Inget av detta har varit med vilje – inga medvetna souvernirer alltså. Jag checkar ut som vanligt och betalar men av någon anledning finns nyckeln kvar i fickan. Så. Vad gör man med dylika skämskuddar?

Det slår mig att jag i rättvisans namn faktiskt borde resa tillbaka till hotellen och ödmjukt och inkännande återbörda nycklarna till dess rätta ägare. Likt en Håkan Juholt ägna mig åt en ”förlåt-mig-turné”.  Är inte det en riktigt bra idé?

OK. Jag gör det kronologiskt.

Jag inleder starkt ångerfullt på Hostal Loreto i El Puerto de Santa Maria i Andalusien. Den gamla tjurfäktaren som drev sitt underbart bedagade hostal med uppstoppade tjurhuvuden på väggarna, tjurar han själv nedkämpat kommer om han bestämmer sig för att spara mitt usla liv, uppskatta gesten. Hoppas jag.

Därefter flyger jag ner till Sydafrika. I boerbygdernas Bloemfontein väntar säkert ägaren till Acacia lodge på nyckeln till rummet jag nyttjade ett par dagar före julafton. Vilken julklapp att kunna återbörda nyckeln till rum nummer 1.

Från Sydafrika går turen sedan vidare till New York. Skamligt att stadens egen son (!) ska behöva slarva så påtagligt att jag fick med mig två nyckelkort till samma dörr på Hampton Inn.

Jag skyndar mig tillbaka till Europa och min favoritstad i denna världsdel, San Sebastián. Att inte återvända gång på gång till denna stad är en skam. Att glömma nyckeln till anrika Hotel Londres i denna staden i mitt hjärta…ja det känns som en kniv vridits om i hjärtat. Men trots det. Ett återbesök är ett återbesök och jag är ju på en pilgrimage of repentance. So be it.

Sista hållplatsen på pilgrimsvandringen är en lyxresort strax norr om Dubrovnik. SAS Radisson Sun Garden. Långt namn för ett av denna sommars mest uppskattade vattenhål. Blev lite tjenis med direktören som gav mig sitt kort och sa att ”nästa gång säg till innan ni kommer. Vi vill gärna visa uppskattning till våra återkommande…”. Visste han då i vilket ärende jag skulle återkomma? I skammens?

Förlåt-mig.turnén är därmed över för denna gång. Och jag tror att jag kommer känna mig som en bättre människa efter detta.  Jag vet dock inte var Juholts ”glömska” ledde honom. Men jag får säga att jag är rätt nöjd med mina places of oblivion.

An absent minded man´s got to do (at least twice) what an absent minded man´s got to do.

Ibland får man vara extra stolt!

20130206-092133.jpg

Det finns ”talkers” och det finns ”walkers” i denna ojämlika värld. Min fantastiska ”cousin Betty” (egentligen min pappas kusin, men vi irländare har en benägenhet till släktskapsförtätning) är verkligen en ”walker” i dess finaste bemärkelse.

I dagarna har hon, Dr Betty A. Reardon återigen (!) blivit nominerad till Nobels fredspris för sitt långa internationella freds- och kvinnoarbete och engagemang i The Peace Education Center vid Columbia University som hon även en gång i tiden grundade. Hon var en av de som på 1950- och 60-talen lade grunden till att freds- och konfliktforskning faktiskt blev ett eget forskningsfält.

New Yorkaren, Betty är en riktig aktivist och har rest jorden runt och föreläst, författat, debatterat och skapat grogrund för kvinnors rättigheter i större delen av sitt liv – framförallt i tredje världen. I år fyller hon 84 år och skrev för ett tag sedan till mig att hon kommer att dra ner en smula på de internationella långresorna, det brukar bli ett antal till Indien varje år, och Japan och…”men om du är i Kalifornien senare i vår så kommer jag vara där under några veckor. Vi kanske kan ses då?”. Svårfångad alltså. Rastlös. Jag vet precis.

Det finns hur mycket som helst att läsa om hennes arbete och hennes CV är längre än Transsibiriska järnvägen. Men idag vill jag bara lyfta fram denna förebild och varma människa. Jag är stolt så jag spricker. Go Betty!

Se gärna denna intervju med henne som gjordes för några år sedan om hennes väg in i fredsarbetet.

On St Patrick´s Day Everyone is Irish

17/3, St Patrick´s Day.

Talade just med min gamle gudfar Richard i New York. Han jobbar fortfarande vid 78 års ålder, har inga planer på att dra ner, ”se bara på Joan”, säger han och tänker på min faster som bor ett par kvarter bort i Scarsdale. ”Hon är ju över 80 och går ju till jobbet varje dag” (som tandläkarsekreterare).

Richard gillar inte att resa, absolut inte att flyga. Han har inte haft semester på åratal (hans chef ”tror” nämligen inte på semester, och ”vad ska man egentligen göra på semestern?”), han kliver upp klockan 05.00 varje dag, ringer en svensk väninna varje lördag vid samma tid sedan 40 år tillbaka, samlar på klockor, går till kyrkan varje söndag, bor ensam i det bedagade huset där han även växte upp – ett område som nu gentrifierats Big Time, med nyinflyttade grannar som Beyoncé och Jay-Z. Richard är väldigt-väldigt kort, kör en väldigt-väldigt stor Cadillac, har ett väldigt stort hjärta. Det var han som bar fram mig till dopet, mamma fick inte vara med eftersom hon inte var katolik (det här kyrkliga tog min irländsk-amerikanska släkt på mycket stort allvar). Och är alltså min gudfar.

För några år sedan skrev jag en slags novell som utspelar sig i New York, på St Paddy´s.

Den är till dig, Dick.

O N  S T  P A T R I C K ´ S   D A Y   E V E R Y O N E   I S   I R I S H

Han klev in i den gula taxin och sa adressen till chauffören.

– Säg åt honom att ligga på. Annars kommer vi aldrig fram.

– Säg det själv.

– Ha! Du är rolig du. Humorn den har du i alla fall efter mig.

– Men du stannade inte kvar länge nog för att lära mig så mycket mer.

– Du, det där mellan din mamma och mig. Det var länge sedan. Vi var unga. Det blir ju så ibland. I livet. Men nu är du äntligen här. I det Stora Äpplet med mig. Father and Son. Ofattbart egentligen. Men nu ska vi ha det bra, väl?

– Känns konstigt bara.

– Hur då?

– Besöka en grav är inte det jag gör varje dag.

– Ta det lugnt bara. Sånt där går över. Tro mig.

– Ja, du borde väl veta.

– Ja, faktiskt. Jag vet. Men ta nu och säg åt den där chauffören att han ligger på och att han tar Interstate 678 norrut och sedan 95an vid Ferry Point Park annars kommer vi aldrig fram idag. Det är ju trafikstockning och vi vill inte in till Manhattan.

– Varför då?

– Alla paraderna. Det är ju den 17:e grabben. St Paddy´s. Det kommer vara parader hela vägen upp till Kanada.

Han sträckte sig fram och talade med chauffören och föreslog vägarna som skulle ta dem vägen upp till Scarsdale.

– Hey man, you seem to know your way around the city. Been here many times?

– No. It´s actually my first time here.

– Det är det väl inte. Du är ju född här. Glöm inte det.

– Ja, men jag kommer ju inte ihåg något. Jag var ju bara ett år när vi flyttade.

– Ja, säg mig något jag inte vet.

– So, man, you really done your homework. Study them maps and all, knowing the best routes, avoiding the crowds. Yeah, man, that´s good.

– Big parades today, huh?

– Crazy, man. Huge crowds of people, especially down on 5th. Thousands and thousands. 

– And all of them, Irish?

– Yeah, man. You know on St Patrick´s Day, everyone is Irish. Even the blacks are Irish, today. Look at me, look.

Chauffören flinade och vred sig runt och visade upp sin gröna fyrklöver han hade på slaget på jackan och började sedan med sin jamaicanska accent sjunga Danny Boy.

– Det där är faktiskt en riktigt bra sång. Om den framförs riktigt, det vill säga.

– Jag tycker den är helt OK.

– Inte av en wailande jamaican i New York. Det funkar inte för mig. Du vet väl att det är en begravningssång?

– Desto mer passande då.

– Slappna av nu grabben. Du verkar lite väl spänd. Det här kommer att gå bra.

Han satt i taxin och såg ut på den stora stadens intensiva trafik. Husen, människorna. Trafiken. Det verkade aldrig ta slut. Han var född här någonstans, i detta ogreppbara New York. Staden kändes bekant på något sätt trots att det var första gången han var här som vuxen. Kanske var det så för alla. En stad uppbyggd av så många olika människor från så olika platser att den har något för alla. Att den var något för alla. Det var en upplyftande tanke. Ett hem som väntade på honom fast han egentligen aldrig varit där. Trots det så kändes det som om han kom hit för sent. Han skulle ha gjort denna resa för länge sedan.

Hur länge sedan var det hans pappa började höra av sig? Efter alla dessa år. Var det fem år nu? Fyra?

– Du vet väl att även du är irländare?

– Ja. Och särskilt idag.

– Din farfars far och mor lämnade svälten på Irland i slutet på…

– Ja, jag vet allt det där. Mamma har berättat.

– Har hon?

– Många gånger.

– Har hon berättat om mig också?

– Det är väl klart. Du är ju min pappa. Ni var ju gifta i flera år.

– Ja, men. Jag tänkte bara…ja, du vet. Efter alla år och så. Saker och ting förändras ju. Sånt man en gång tyckte och tänkte, saker man gjorde och sa. Man kan ju ångra sig. Förstår du vad jag säger grabben? Allt är inte skrivet i sten. Man ändras med tiden och ser saker annorlunda helt enkelt.

– Ångrar du någonting, menar du?

– Massor.

– Som vadå?

– Ja, till exempel att jag inte tog kontakt med dig tidigare. Det var ett jävla stort misstag.

– Jag kunde ju också kontaktat dig.

– Nej, sånt får man inte lägga över på barnen. Det är föräldrarnas sak. Först lämna sitt barn och sedan sitta och vänta att de ska söka upp en. Nej, det går inte.

– Du vet att jag har varit på väg att höra av mig, många gånger.

– Jag har tänkt likadant. Hur många gånger har jag inte sett det framför mig – att plötsligt står min son utanför dörren och knackar på.

– Vilken jävla mardröm.

– Nä, varför då? Men jag visste bara inte vad jag skulle säga.

– Släppte du in mig då?

– Vadå?

– Där i drömmen. Släppte du in mig?

– Jag tror det. Jag vet inte om jag kom mycket längre än så. Det där första mötet, vad skulle man säga efter alla år? Det var viktigt men samtidigt så svårt. Jag tror faktiskt inte att jag kom längre än så. I drömmen alltså.

– I mina drömmar hade du startat en ny familj och av någon anledning inte sagt något till dem om mig. Att du hade en son sedan tidigare. Så när jag ringde på, och du öppnade dörren, eller dina nya barn, eller din nya fru – jag har drömt varianter på varianter i alla kombinationer – ja det blev bara katastrof. Alltid.

– Men varför skulle jag inte berätta om dig?

– Jag vet inte. Du kanske skämdes, vad vet jag.

– Skämdes? Över dig? Nej, jag har varit stolt över dig. Hela livet har jag varit stolt över dig, och tänkt på dig. Jag har tänkt så här, att en dag. En jävla dag. Men det gick ju som det gick.

– Mm.

– Livet är inte alltid så rättvist.

– Nä.

– Men nu har vi ju varandra igen. Det är bara framåt som gäller nu eller hur? Ta vara på den tid vi har!

– Du är rolig du!

– Som sagt. Om du har humor så har du det efter mig. Ett irländskt drag dessutom.

Taxin kom till slut fram till Scarsdales kommunala kyrkogård. Han betalade och klev ut. Det knöt sig lite i magen. Det var som en cirkel som skulle slutas. I alla fall var det så han såg det. Det var ett slut. Och en slags början. Men vad skulle följa efter det?

Han tog ett djupt andetag i den friska marsluften.

– Tog du inte med dig några blommor?

– Nä, fan. Det glömde jag.

– Inte svära bland de döda, grabben. Då kan de komma tillbaka och spöka för dig. Haha, den var bra. Förresten är blommor till de döda ganska bortkastat. Blommor är till för de levande.

Kyrkogården var stor och full med gravstenar i långa, räta rader. De allra flesta var enkla, liggande stenplattor. Efter att ha frågat sig fram fann han slutligen den han sökte. Han läste texten tyst för sig själv.

Robert Anthony Sheehey

19/3 1941 – 26/9 2003

– Nå, vad tycks?

– Den är ganska enkel.

– Ja, hade jag fått bestämma själv hade jag valt något lite mer fancy – men vadå?

– Vadå, vadå?

– Ja, först och främst har man ju väldigt att lite att säga till om när man är föremålet för själva graven, som du säkert förstår. Men sen tycker jag att det är med gravstenar som det är med blommor. Lite bortkastat på de som inte längre är där för att uppskatta det hela. Betyder väldigt lite, menar jag.

– För dig, menar du.

– Ja…för mig. Bättre att använda pengarna till något roligt medan man lever. Istället för att bygga monument över de döda.

– Hade du det då?

– Vadå?

– Roligt? Ett bra liv?

– Jo, det fanns väl lite av båda. Men jag får vara nöjd. Jag spottade väl inte i glaset direkt.

– Kan tänka mig det.

– Det där var bildligt menat.

– OK.

– Men apropå det. När när du är klar här kan vi väl kila ner till Andy´s. Jag brukar gå dit och kolla matchen.

– Brukade, menar du.

– Märk inte ord nu. Andy´s är ett bra ställe. Och du, jag bjuder. Haha.

– Du är verkligen rolig.

– Det är ju ändå St Paddy´s. Lite roligt måste man få ha. Och det är OK att skratta grabben.

Här är det riktiga Twilight: nytt reportage i Kamratposten

Yes! Det är verkligen en kittlande känsla. Och galet hedrande. Att få skriva i Kamratposten som man själv som barn längtade efter är som att kliva in en tidsmaskin.

Och sånt gillar jag.

I det nya numret, Nr 15, 2011 kan ni (om ni själva har barnasinnet kvar) eller era barn (om ni har förstånd nog att ge dem annat än ytligt trams och dravel) läsa om min och framförallt Mathildas resa till Twilight-världens epicentrum: Forks och LaPush.

Make no mistake. Det är en text om ett fan för fans.

För de som inte får tag i KP-versionen av reportaget finns ett liknande i senaste numret (Nr 5) av Resemagasinet Äventyr.

Twin Peaks vs Twilight: nytt resereportage i Resemagasinet Äventyr

Resemagasinet Äventyr, nr 5: 2011. Ute i dag.

Nu finns det första i en rad olika reportage som jag skrivit från sensommarens roadtrip runt nordvästra USA i handeln.

Jag och M träffar bl a Laura Palmer i Twin Peaks (livslevande och i bättre form än någonsin) och vi spanar efter blodsugare och varulvar i skogarna runt Forks och vid Stilla Havets stränder i La Push. Inget blir dock som vi tänkte.

Finns bl a på Pressbyrån!

New York, New York.

 Todays High Temperature 101

Dagarna i det stora äpplet (varför ”äpplet”?) påminde mest om ett av stadens andra nicks, ”den stora smältdegeln”. Så Hett Det Var.

Jag hatar att svettas – utan ansträngning dvs (lite bekräftande hejjahejjasvett på gymet är väl helt ok). Det ÄR något högst onaturligt med just det. Man vrider kanske på huvudet i den 33-gradiga storstadshettan, tittar upp på ngn skyskrapa och voila!, en syndaflod störtar ner mellan skulderbladen, den tropiska fuktigheten blänker på pannan och tinningarna 10 sekunder efter att man lämnat hotellet.
Men vädret i denna städernas stad är ju ofta extremt och oomtvistligt nyckfullt. En vädermässigt total motsats till denna sommars monsterhetta kan man läsa i en av mina favoritböcker, ”A Winter’s Tale” av Mark Helprin. Då stänger snökaoset hela Manhattan och skapar en magisk fond till de fantastiska händelserna. Extremt kan alltså vara bra ibland.
Läs den när regnet öser ner, när solen steker, när snön yr, när stormvindarna tjuter. Läs den på plats eller när längtan dit blir för stark Man kan även ta sin tillflykt till den när man som enda individ av han-kön över 40 (el 30? el 25?), med tom zombie-blick står i den fyrtiofjortonde tonårsklädaffären (någonstans i mitten så man slipper springa mellan alla galgar) på raken och ”personshoppar” med sin 13-åring och ”bara tittar lite snabbt”.

A Farewell to the Northwest

 

A consort of Bivalves

A poem
To be read slowly and with balanced salinity.

Eagle Rock, Samish Bay, Bayswater Sweets,
Barren Point, Totten Inlet and Amai
(oh the Amai).

Effingham Inlet, Hammersly, Maple Point,
Pacific Rim, Joe’s Gold and Kusshi
( so sweet).

Snow Creek, Naked Boy, and Eld Inlet
(yes, that’s an inlet too…)

Now.
You are all in my tummy.

R.I.P.