Bjästa, köttklister och svenska Språkrådet

På det lokala planet har det åter igen väckts ont blod. När de flesta trodde att de tragiska händelserna i Bjästa för ett år sedan var över, glömt och (eventuellt) förlåtet, så lyfts samhället Bjästa upp igen i det obehagligt stickande medialjuset.

Denna gång är det inte Uppdrag Granskning som går Hin Håles ärenden utan det helsvenska, überneutrala, folkhemska (!) och omdömesgilla Svenska Språkrådet. Såna som BORDE stå på de redan prövade bjästabornas sida.

I Språkrådets nyordslista för 2010 finns nämligen verbet: ”bjästa” med. Definitionen lyder: Att ta parti för en förövare av ett brott och mobba offret [efter en händelse i Bjästa, där många ställde upp och stödde en våldtäktsman och mobbade offret]

Reaktionerna på lokalplanet har i dagarna varit mycket starka. Såväl politiker och ”starka” män och kvinnor, stolta bjästabor har uttalat sig och kräver att både Språkrådet och Facebook läggs ned.

Allt för ett ord.

Jag undrar över hur ofta verbet ”bjästa” egentligen kommer att användas. Om hela samhällen förväntas göra likt definitionen lyder – att ställa sig bakom förövaren och kollektivt mobba offret – lär det (sannolikt) inte hända på hundra och åter hundra år. Senast var väl under häxprocesserna på 1600-talet. Dessutom finns det ju mer exakta ord för det som flickorna utsattes för i Bjästa efter våldtäkterna: samhällssvek, feghet, övergrepp, mobbing, trakasserier, förföljelse, hot and what not. Att ”bjästa” någon…nja, det låter inte som gemene man kommer att byta ut de vedertagna definitionerna för detta nyord.

Så varför jagar man upp sig så i Bjästa över ett ord som ingen kommer att använda?

Svaret är sannolikt samma som varför ingen hjälpte flickorna när de behövde stödet som mest: vi-känslan, bruksmentaliteten och byaandan: kollektivets rätt över individen. Inget ska få fläcka stoltheten bjästaborna känner för sitt samhälle. Vad är värst för dem? Att en populär kille ska ha våldtagit en flicka på den egna skolan? Eller att flickan skarvar och hittar på…rent av ljuger? Kanske rent av bad om det? Att ta itu med jobbiga saker är mycket svårt. Att hantera något svårt där de båda inblandade är från Bjästa? Hur gör man? Hur gjorde de?

Bjästabornas problem (och för att föregå den väntade reaktionen, naturligtvis INTE ALLA) är att de varit mer upptagna av att försvara Bjästa än flickorna. Mer intresserade av att utmåla sig själva och sin populäre präst som offer. Hade de istället gått man ur huse och demonstrerat mot ungdomsvåldet och mäns övergrepp på kvinnor – och stöttat flickorna istället – hade ”att bjästa” fått en helt annan betydelse. Nu gjorde man tvärtom – eftersom bjästaborna naturligtvis hade helt rätt i det att långt ifrån alla visste vad som hände eller hade hänt och att många tog illa vid sig. Men det resten av Sverige fick upp ögonen för var ett litet samhälle som mest av allt ville förneka hela historien och när inte det var möjligt längre sa att man inte kunde veta då man själv inte var där inne på högstadietoaletten. Det fanns ju två versioner, eller hur? och vi visste ingenting, dra inte in Bjästa i det här.

Så. Kanske ligger det ändå något i ett ord.

Bjästaborna behöver dock inte vara oroliga för verbet ”bjästa”. De har nog att bekymra sig över substantivet. Substantiv har nämligen en jobbig benägenhet att hänga kvar mycket längre i folks minne. Ta Åmsele, Klippan eller Knutby. Händelser och associationer kring hemska händelser och dåd. Ju starkare förnekelse desto djupare präntas begreppen in.

Ett 2010-ord som är bra mycket fulare och som direkt borde rivits ut och rituellt bränts framför Språkrådet entré är ”köttklister”ämne tillverkat av djurblod som kan användas för att klistra ihop mindre köttdelar till något som ser ut som hela köttstycken.


Nu kommer det knappast skrivas särskilt många arga och förnärmade insändare till landets tidningsredaktioner till försvar för ordet köttklister. Jag misstänker ändå att vi behöver dras med detta substantiv och dess gement tragiska innebörd långt mycket längre än med det tidigare verbet.