Kanske dags att boka förlåt-mig-turnén?

20130824-140836.jpg

Rensade just i det där jinxade hörnet av köket där alla halvviktiga papper samlas, där alla plånboksnötta kvitton lämnas, där alla…ja, allt det där som inte har en självklar plats i ett hem: påbörjade (nu värdelösa) SL-remsor, oanvända frimärken från ett antal länder jag inte planerar att återbesöka på ett bra tag, bläckpatroner som inte passar min reservoarpenna, laddarsladdar till elektroniska prylar jag inte vet om de fortfarande existerar, usb-stickor på neonfärgade företagssponsrade band. Ja, listan kan göras i princip oändlig för detta de udda pryttlarnas svarta hål har ingen annan funktion än att vara slutstation för allt det där jag inte vet var jag ska placera.

I detta hörn hittade jag även en makaber samling reliker. Nycklar och nyckelkort till ett antal hotell jag bott på och pinsamt nog  inte återlämnat. Jag skäms. Inget av detta har varit med vilje – inga medvetna souvernirer alltså. Jag checkar ut som vanligt och betalar men av någon anledning finns nyckeln kvar i fickan. Så. Vad gör man med dylika skämskuddar?

Det slår mig att jag i rättvisans namn faktiskt borde resa tillbaka till hotellen och ödmjukt och inkännande återbörda nycklarna till dess rätta ägare. Likt en Håkan Juholt ägna mig åt en ”förlåt-mig-turné”.  Är inte det en riktigt bra idé?

OK. Jag gör det kronologiskt.

Jag inleder starkt ångerfullt på Hostal Loreto i El Puerto de Santa Maria i Andalusien. Den gamla tjurfäktaren som drev sitt underbart bedagade hostal med uppstoppade tjurhuvuden på väggarna, tjurar han själv nedkämpat kommer om han bestämmer sig för att spara mitt usla liv, uppskatta gesten. Hoppas jag.

Därefter flyger jag ner till Sydafrika. I boerbygdernas Bloemfontein väntar säkert ägaren till Acacia lodge på nyckeln till rummet jag nyttjade ett par dagar före julafton. Vilken julklapp att kunna återbörda nyckeln till rum nummer 1.

Från Sydafrika går turen sedan vidare till New York. Skamligt att stadens egen son (!) ska behöva slarva så påtagligt att jag fick med mig två nyckelkort till samma dörr på Hampton Inn.

Jag skyndar mig tillbaka till Europa och min favoritstad i denna världsdel, San Sebastián. Att inte återvända gång på gång till denna stad är en skam. Att glömma nyckeln till anrika Hotel Londres i denna staden i mitt hjärta…ja det känns som en kniv vridits om i hjärtat. Men trots det. Ett återbesök är ett återbesök och jag är ju på en pilgrimage of repentance. So be it.

Sista hållplatsen på pilgrimsvandringen är en lyxresort strax norr om Dubrovnik. SAS Radisson Sun Garden. Långt namn för ett av denna sommars mest uppskattade vattenhål. Blev lite tjenis med direktören som gav mig sitt kort och sa att ”nästa gång säg till innan ni kommer. Vi vill gärna visa uppskattning till våra återkommande…”. Visste han då i vilket ärende jag skulle återkomma? I skammens?

Förlåt-mig.turnén är därmed över för denna gång. Och jag tror att jag kommer känna mig som en bättre människa efter detta.  Jag vet dock inte var Juholts ”glömska” ledde honom. Men jag får säga att jag är rätt nöjd med mina places of oblivion.

An absent minded man´s got to do (at least twice) what an absent minded man´s got to do.

From Inferno to Paradise

26/10   Granada

Ja de engelska titlarna behaller jag trots att den engelska narvaron hundra ar efter Lewnhaupt reste i trakterna fortfarande ar pa tok for dominant. Greven bytte helt sonika hotell i Granada nar han behandlades som engelsman, ” the only things that keep the British happy are if they get their whisky och a room steaming hot with no air at all” (typ).

Jag har nog besokt det jordiska paradiset idag. I alla fall var det sannolikt det en gang i tiden. Alhambra och vinterpalatset Generalife ar det mest imponerande jag sett i byggnadsvag. Ett palatskomplex byggt for skonheten och njutningarna och inte for strid. Trots det intogs aldrig fastningen.

Att det betraktades som ett paradis redan av morerna, vittnar de resenarer som flera hundra ar senare i Nordafrika motte attlingar till de som 1492 tvingades lamna staden. De hade bevarat nycklarna till husen i Albaicin. De dromde hundratals ar senare om att en gang fa aterkomma till det himmelska Granada, sitt jordiska paradis. 

Och de beholl nyckeln.

Jag kommer ocksa dromma om Alhambra och Generalife.

Imorgon Cordoba.

Barrista from Hell

24/10  Malaga·Granada

Resan gick ovanligt bra for att vara SAS. Jag hade suitcasen med mig i alla fall. Regn, regn och buss till Grananda. Mat vid 23.oo och sedan sova. 

25/10   Granada

Pa hotellet i Granada rekommenderades jag att se Alhambra fran Mirador de San Nicolas. Basta utsikten. OK. Det innebar att vandra upp genom Albaicíns  labyrinter. Benen fick arbeta och utsikten var god.

Men.

I vantan pa solen som kanske kommer bestallde jag en cafe con leche. Jag finner mig vara ensam i lokalen. Barristan eller eller mer korrekt beskriven, den j-a DAMP-bartendern sjunger med i skvalmusiken med sin falska rost, och bjuder tidvis pa blietzkriegs-klappningar utan synbar anledning en halvmeter fran mitt ora (ear in English..mayby I should continue writing this in English since they lack our charactersitical beautiful letters, like ”O with two pricks” and such). Sa snart jag kommit in i min bok sa ar han framme med sina diaboliska fasoner. Varfor? Warum? Why? (Methinks).

Nar jag tittar upp och undrar ”what hit me”, vander hann sig bara om som om inget skett.

I still decide not to leave.

Da hojer han insatsen och tar till sitt tunga artelleri. Han visslar. En intensiv, vass genomskarande skrikvisslingston med ett vibrato som skulle fa Golden Gate Bridge att borja sjalvsvanga (two missed out vowels in that last word…sjalvsvanga). Detta tillsammans med de plotsliga handklapparna, och sangen, musiken. OK. Jag fattar, jag ska ga.

Men, tanker jag nar jag packar ihop. Han kanske ar offer for inavel och lider for sina forfaders synder, och har detta helvetestrummande pa bardisken som en naturlig, men ack sa sjuklig reaktion. Ska man inte tycka synd om honom da?

Kanske ar det rent av ett oerhort primitivt satt att forsoka lara kanna mig? Kanske vill han bli min van.

Nja.

Jag gissar dock pa inaveln.

Jag gar. Imorgon Alhambra.

Andalusiska perspektiv med grevlig side-kick

I förberedelserna inför en resa framstår packningen som det lättaste i världen om man jämför med de omänskligt utdragna kvalen inför valet av reselektyr.

Ska man ta med läsning som är helt reseneutral? Kinesisk fornhistoria på spa-resan till Finland? Proust på Island runt-resan? Sture Dahlström på konstvandringen på Pradomuséet? Max nalle på Manhattan?

Jag vet inte. Ibland funkar det, ibland vill man ha böcker som funkar som en perspektivgivande side-kick till resan. Jag kan bara citera min nya hjälte, the aweinspiring Matkritikern-from-Hell, Monsieur EGO i den genialiska animerade filmen, Råttatouille, när han får frågan vad han vill beställa, vad han vill äta.

”Perspektiv. Jag vill ha PERSPEKTIV!”

Lite så är det också med böcker på resor.

Så jag har bestämt mig.  Denna gång blir mitt resesällskap, greven, löjtnanten, attachén, ryttmästaren och skriftställaren Claes Adam Carl Lewenhaupt (1859-1937). För snart hundra år sedan reste han runt i Andalusien och skrev ner sina reseminnen, bland annat i den nu mer eller mindre bortglömda, Bland morer och andalusier (1911).

 

I början av förra seklet reste Lewenhaupt flitigt i både Spanien och Frankrike, men gjorde även lite längre resor till Indien, Burma, USA och Marocko. Han var jägare, sportfiskare och nyfiken resenär med välfylld reskassa och med precis så mycket självgoda överklassfördomar man klarar av. Och han råkar finnas i mitt bibliotek.  

Så vi får väl se om vi kommer överens. Jag och greven.

Hay moros en la costa

 

 Spanska ordspråk och talesätt ingår inte i det jag i ärlighetens namn kan kalla min profession. Men ibland är till och med dessa begripliga. Hay moros en la costa – det finns morer vid kusten, är just ett sådant. I alla fall i ett medeltidskristet, andalusiskt perspektiv. När det siktades morer vid kusten var man tvungen att vara uppmärksam, att hålla ögonen öppna. En invasion kanske var i antågande.

Beware.

Den svenska motsvarigheten är det etymologiskt dunkla och naturmystikesoteriska, att ana ugglor i mossen.  Känns dock inte lika farligt som morerna vid kusten. Ett varningsfinger för bitska ugglor under bärplockningen kanske?

Till veckan ger jag mig av till Andalusien på spaning efter de morer som flytt. Jag tänker mig först till Granada med sitt Alhambra – det sista moriska fästet att falla på den Iberiska halvön. Cordoba står sedan på tur, och ännu lite längre fram Toledo.

Vi får se hur frekvent uppdateringen av bloggen blir under resan. Det finns ju annat att göra än att hänga på internetkaféer, men några reflektioner blir det garanterat. Att fritt ströva i denna del av världen hör ju till mina favoritsysselsättningar, vilket generationer av fenicier, greker, romare, visigoter och vandaler, iberer, morer, romer, judar, kastillianer, socialister och fascister, författare och filmare och en miljard soltörstiga britter före mig redan konstaterat.

Hay inglèses en la costa.

Beware!