Kanske dags att boka förlåt-mig-turnén?

20130824-140836.jpg

Rensade just i det där jinxade hörnet av köket där alla halvviktiga papper samlas, där alla plånboksnötta kvitton lämnas, där alla…ja, allt det där som inte har en självklar plats i ett hem: påbörjade (nu värdelösa) SL-remsor, oanvända frimärken från ett antal länder jag inte planerar att återbesöka på ett bra tag, bläckpatroner som inte passar min reservoarpenna, laddarsladdar till elektroniska prylar jag inte vet om de fortfarande existerar, usb-stickor på neonfärgade företagssponsrade band. Ja, listan kan göras i princip oändlig för detta de udda pryttlarnas svarta hål har ingen annan funktion än att vara slutstation för allt det där jag inte vet var jag ska placera.

I detta hörn hittade jag även en makaber samling reliker. Nycklar och nyckelkort till ett antal hotell jag bott på och pinsamt nog  inte återlämnat. Jag skäms. Inget av detta har varit med vilje – inga medvetna souvernirer alltså. Jag checkar ut som vanligt och betalar men av någon anledning finns nyckeln kvar i fickan. Så. Vad gör man med dylika skämskuddar?

Det slår mig att jag i rättvisans namn faktiskt borde resa tillbaka till hotellen och ödmjukt och inkännande återbörda nycklarna till dess rätta ägare. Likt en Håkan Juholt ägna mig åt en ”förlåt-mig-turné”.  Är inte det en riktigt bra idé?

OK. Jag gör det kronologiskt.

Jag inleder starkt ångerfullt på Hostal Loreto i El Puerto de Santa Maria i Andalusien. Den gamla tjurfäktaren som drev sitt underbart bedagade hostal med uppstoppade tjurhuvuden på väggarna, tjurar han själv nedkämpat kommer om han bestämmer sig för att spara mitt usla liv, uppskatta gesten. Hoppas jag.

Därefter flyger jag ner till Sydafrika. I boerbygdernas Bloemfontein väntar säkert ägaren till Acacia lodge på nyckeln till rummet jag nyttjade ett par dagar före julafton. Vilken julklapp att kunna återbörda nyckeln till rum nummer 1.

Från Sydafrika går turen sedan vidare till New York. Skamligt att stadens egen son (!) ska behöva slarva så påtagligt att jag fick med mig två nyckelkort till samma dörr på Hampton Inn.

Jag skyndar mig tillbaka till Europa och min favoritstad i denna världsdel, San Sebastián. Att inte återvända gång på gång till denna stad är en skam. Att glömma nyckeln till anrika Hotel Londres i denna staden i mitt hjärta…ja det känns som en kniv vridits om i hjärtat. Men trots det. Ett återbesök är ett återbesök och jag är ju på en pilgrimage of repentance. So be it.

Sista hållplatsen på pilgrimsvandringen är en lyxresort strax norr om Dubrovnik. SAS Radisson Sun Garden. Långt namn för ett av denna sommars mest uppskattade vattenhål. Blev lite tjenis med direktören som gav mig sitt kort och sa att ”nästa gång säg till innan ni kommer. Vi vill gärna visa uppskattning till våra återkommande…”. Visste han då i vilket ärende jag skulle återkomma? I skammens?

Förlåt-mig.turnén är därmed över för denna gång. Och jag tror att jag kommer känna mig som en bättre människa efter detta.  Jag vet dock inte var Juholts ”glömska” ledde honom. Men jag får säga att jag är rätt nöjd med mina places of oblivion.

An absent minded man´s got to do (at least twice) what an absent minded man´s got to do.

A tale of two and a half cities

20130716-142605.jpg

Kotor, 16/7

A tale of two and a half cities.
Allt har historia. Sin egen historia och vissa delar även historia med andra, sina närmaste grannar. Som exempelvis Dubrovnik och Budva. Två urgamla städer med 50 km fågel- eller fiskvägen och med samma språk.

Båda två är städer i södra Dalmatien med stadsmur och trånga pittoreska gränder. Båda har grekisk-romerska rötter, lytt (!) under venezianare, kämpat mot ottomaner och saracener, sett kejsare och kungar passera revy, lidit under 1:a och 2:a världskrigen, tyngts under 50 års kommunistdiktatur. Vilket borde skapa en del självklara band. Methinks.
Och ändå.
Så olika öden.

1991-92 förändrades allt. Den serbisk-montenegrinska belägringen och grymma, slumpmässiga artilleribeskjutningen av Dubrovnik som pågick samtidigt som den av Sarajevo förändrade allt. Det krävdes ett brodermord för att bryta 2000 års grannsamverkan.
Dubrovnik har förlorat 90% av sin ursprungliga befolkning sedan 1992. Budva har vuxit så det knakar. Båda lever på turism, fast på olika sätt. I Dubrovnik ser du inga gummor och gubbar längre. Knappt ens barn. Dubrovnik är idag en vuxendestination. Rent, snyggt, kliniskt och lite anemiskt. I Budva ser du mest människor i tajta badbrallor och catwalklooken: Russia’s and Serbia’s finest. Massturismen äter snart upp Budva. Som Agia Napa och Ibiza.

Och ändå. Det Finns ett alternativ. En stad som fortfarande fylls av frukt- och grönsaksmarknader och bra restos, som även har en fin stadsmur och gamla medeltidskyrkor. Kotor. Ligger visserligen vid den innersta av den innersta av montenegrinska fjordar. Men de omgivande bergen slår både Dubrovniks och Budvas. Och de som varit där fattar vad jag talar om. Så vackert.
Och kanske främst av allt: rinnande, färskt, svalt vatten från bergen.
Något man verkligen inte ser i de andra städerna.