Bjästa, köttklister och svenska Språkrådet

På det lokala planet har det åter igen väckts ont blod. När de flesta trodde att de tragiska händelserna i Bjästa för ett år sedan var över, glömt och (eventuellt) förlåtet, så lyfts samhället Bjästa upp igen i det obehagligt stickande medialjuset.

Denna gång är det inte Uppdrag Granskning som går Hin Håles ärenden utan det helsvenska, überneutrala, folkhemska (!) och omdömesgilla Svenska Språkrådet. Såna som BORDE stå på de redan prövade bjästabornas sida.

I Språkrådets nyordslista för 2010 finns nämligen verbet: ”bjästa” med. Definitionen lyder: Att ta parti för en förövare av ett brott och mobba offret [efter en händelse i Bjästa, där många ställde upp och stödde en våldtäktsman och mobbade offret]

Reaktionerna på lokalplanet har i dagarna varit mycket starka. Såväl politiker och ”starka” män och kvinnor, stolta bjästabor har uttalat sig och kräver att både Språkrådet och Facebook läggs ned.

Allt för ett ord.

Jag undrar över hur ofta verbet ”bjästa” egentligen kommer att användas. Om hela samhällen förväntas göra likt definitionen lyder – att ställa sig bakom förövaren och kollektivt mobba offret – lär det (sannolikt) inte hända på hundra och åter hundra år. Senast var väl under häxprocesserna på 1600-talet. Dessutom finns det ju mer exakta ord för det som flickorna utsattes för i Bjästa efter våldtäkterna: samhällssvek, feghet, övergrepp, mobbing, trakasserier, förföljelse, hot and what not. Att ”bjästa” någon…nja, det låter inte som gemene man kommer att byta ut de vedertagna definitionerna för detta nyord.

Så varför jagar man upp sig så i Bjästa över ett ord som ingen kommer att använda?

Svaret är sannolikt samma som varför ingen hjälpte flickorna när de behövde stödet som mest: vi-känslan, bruksmentaliteten och byaandan: kollektivets rätt över individen. Inget ska få fläcka stoltheten bjästaborna känner för sitt samhälle. Vad är värst för dem? Att en populär kille ska ha våldtagit en flicka på den egna skolan? Eller att flickan skarvar och hittar på…rent av ljuger? Kanske rent av bad om det? Att ta itu med jobbiga saker är mycket svårt. Att hantera något svårt där de båda inblandade är från Bjästa? Hur gör man? Hur gjorde de?

Bjästabornas problem (och för att föregå den väntade reaktionen, naturligtvis INTE ALLA) är att de varit mer upptagna av att försvara Bjästa än flickorna. Mer intresserade av att utmåla sig själva och sin populäre präst som offer. Hade de istället gått man ur huse och demonstrerat mot ungdomsvåldet och mäns övergrepp på kvinnor – och stöttat flickorna istället – hade ”att bjästa” fått en helt annan betydelse. Nu gjorde man tvärtom – eftersom bjästaborna naturligtvis hade helt rätt i det att långt ifrån alla visste vad som hände eller hade hänt och att många tog illa vid sig. Men det resten av Sverige fick upp ögonen för var ett litet samhälle som mest av allt ville förneka hela historien och när inte det var möjligt längre sa att man inte kunde veta då man själv inte var där inne på högstadietoaletten. Det fanns ju två versioner, eller hur? och vi visste ingenting, dra inte in Bjästa i det här.

Så. Kanske ligger det ändå något i ett ord.

Bjästaborna behöver dock inte vara oroliga för verbet ”bjästa”. De har nog att bekymra sig över substantivet. Substantiv har nämligen en jobbig benägenhet att hänga kvar mycket längre i folks minne. Ta Åmsele, Klippan eller Knutby. Händelser och associationer kring hemska händelser och dåd. Ju starkare förnekelse desto djupare präntas begreppen in.

Ett 2010-ord som är bra mycket fulare och som direkt borde rivits ut och rituellt bränts framför Språkrådet entré är ”köttklister”ämne tillverkat av djurblod som kan användas för att klistra ihop mindre köttdelar till något som ser ut som hela köttstycken.


Nu kommer det knappast skrivas särskilt många arga och förnärmade insändare till landets tidningsredaktioner till försvar för ordet köttklister. Jag misstänker ändå att vi behöver dras med detta substantiv och dess gement tragiska innebörd långt mycket längre än med det tidigare verbet.

 

 

Zadie Smith loggar ut för gott. Thank you for sharing!

För ett par månader sedan gjorde jag det jag talat om en låång tid före det: att göra slut med den fördummande tidstjuven Facebook. Det var dock mycket svårare än jag trodde – jag ser mig nu som en slags ”nykter zuckermanslav” som ibland akutsaknar listorna, det studentikosa, den lilla vänräknaren som sakta, sakta tickade på, inte lika snabbt eller högt som hos de flesta av mina ”vänner”, men ändå. Jag var en del av det digitala kretsloppet.

Men jag hatade det samtidigt eftersom det åt mer av mig än det gav tillbaka. Ändå var det så märkligt svårt att skrota en så uppenbart dålig verksamhet. Ytlighet, minimalistisk kommunikation, konkurrens, självbespeglande, narcissism…ett slags socialt socker(zuckerman)beroende. Men, men. Nu är det gjort. Och, ja. Det har gett mig mer sinnesfrid och hållit det själsliga magsåret på avstånd. Det var ett bra beslut.

Även Zadie Smith har nu valt att logga ut från Facebook. För gott. Vilket gläder mig. För då är vi två och jag känner mig stöttad som i en av alla dessa amerikanska filmer där missbrukarna sitter i gruppterapin (se Fightclub!) och med tårögd och lustfylld medkänsla välkomnar en ny olycksbroder eller syster i gänget.

– Hi, everyone. My name is Steven Ekholm and I´m a Facebook addict.

– Hi Steven. Thank you for sharing!

(Sedan kramring och tårar)

Så välkommen du också Zadie. Det kommer inte bli lätt. Men tillsammans kan vi klara det.

Så är det äntligen gjort. Bye, bye Facebook!

Jag vet att jag velat på under alltför lång tid nu. Men det är svårt att bryta sig ur sociala sammanhang som närmast kan liknas vid tvångströjor. Eller olika former av beroenden. Dagens alla sociala medier, communities och forum liknar mer och mer den gamla Eaglesdängan.

”Plenty of room at the hotel california
Any time of year, you can find it here”

Hur mycker serverutrymme som helst alltså. Men det finns en hake.

”Last thing I remember, I was
Running for the door
I had to find the passage back
To the place I was before
’relax,’ said the night man,
We are programmed to receive.
You can checkout any time you like,
But you can never leave!”

Inte för att jag engagerat mig nämnvärt, uppmärksammats särskilt mycket för mina få och obetydliga inlägg, eller har varit i kontakt med mina 120 digitala vänner – vilket idag måste ses som en som knappt har några vänner alls – särskilt ofta. Nej, det är snarare just detta faktum: man är med, men vill inte leka. Och det känns helt enkelt inte bra. Jag vill hellre ha fem fysiskt närvarande vänner av kött och blod än 2000 digitala ettor och nollor.

Den klaustrofobiska känslan att mot sin vilja vara inne i någon annans huvud där personer som egentligen inte talar till mig betygar någon annan sin kärlek, berättar om hur vansinnigt roligt de haft vid den senaste parmiddagen, hur glada de är för den senaste kapitalvaran, hur mycket de ser fram emot att plocka bär, äta förrätt, äta varmrätt, äta efterrätt, träffa bästisen, hämta barnen från dagis, måla staketet, sälja fika på stallet, klippa sig, adda nya vänner på FB, skriva coola oneliners, dricka latte med vännerna, slappa med ett glas vin mitt i veckan (God forbid), gå på hockey, välja skor, ha valt skor, utvärdera valet av skor, baka bullar, äta bullarna, slå sig för bröstet hur fantastiskt duktig man är som har bakat bullarna och framförallt: se till att folk bekräftar mig Vad Jag Än Tvingas Skriva för att väcka någons uppmärksamhet därute i etern. Alla försöker efter sin förmåga, för på Facebook är alla stjärnor. Det enda du behöver göra är att spela spelet.

Och det vill jag inte göra längre.

Så. Bye, bye Facebook. Jag kommer inte sakna dig.

Om människor som väljer att göra sig osynliga(re), mer analoga, lite mer mänskliga, kan man läsa i Barry Lopez utmärkta novellsamling, Resistance (2004). Gör det!

Ord som borde förbjudas 4: Sociala medier

 

Anti Facebook Logo

Av alla nya ord som spolats över oss i och med internettsunamin är kanske ”Sociala medier” det mest fula, missvisande, rent av paradoxala.

Ordet beskriver smittsamma tidstjuvar och digitala tvångströjor som Facebook, Twitter och naturligtvis bloggar.

”Asociala medier” borde det heta. Men det räcker knappast som definition. Det är värre än så. Bekräftelsekulturen på Facebook börjar kännas fullständigt kväljande. Man slänger ut meningslösa oneliners och förväntar sig att ens ”vänner” ska ”lajka” eller ännu hellre kommentera med en käck bekräftelse. Man gullar med de som man vill bli gullad av och alla måste läsa. Inget undgår en och det är det som är själva poängen. 

Jag skriver. Ni tvingas läsa. Ni skriver. Jag tvingas läsa. Facebook är ett opium för folket. 

Jag behöver avgiftning. Nu.