Jag måste säga att jag omvärderat London på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Rent GASTRONOMISKT det vill säga. Staden är fortfarande obarmhärtigt trång, stressig och smutsig och det går fortfarande 13 överviktiga rugger-buggers med rakad skalle på dussinet. Precis som tidigare. Men något har i alla fall hänt med restaurangutbudet.
Under många år har ju maten på de brittiska öarna varit en tragisk ursäkt för att fortsätta existera. På gränsen till svält tvingades man som besökare trycka i sig ljumma burkbönor i tomatpåminnande sås och knotiga svålkorvar från helvetet, torrt kallt rostat bröd; för svagt kaffe eller för starkt te. Och fries, fries, fries till allt.
Allt var onyttigt, allt var en genväg till hjärt-och-kärlsjukdomarnas Hall of Fame. Brittiska matbutiker bestod (består?) när jag bodde där av hyllkilometer med chipspåsar i tusentals smaker, en groteskt stor avdelning blå chokladkakor av märket Cadbury och slutligen djupa skyttegravar av fryst och färdiglagat. Det fanns även berg av vitt färdigskuret bröd med hållbarhet till 2025. En hälsotreat med andra ord.
Om man sökte sig till de fina restaurangerna serverades Sunday steak: roast lamb med kokta grönsaker och mintsås. Alltid samma sak. Sunday steak, alla dagar.
Men saker och ting förändras tydligen. Även i London.
På restofronten har jag nämligen på senare tid hittat några riktiga favoriter. Och några som jag dessutom har höga förväntningar på inför den annalkande turen.
Ett välsignat vattenhål som inte får missas i London är Alain Ducasse at the Dorchester. Den franske mästerkockens 3-stjärniga mattempel i London ligger i lyxlyxlyxhotellet The Dorchester på Park Lane vid Hyde Park. Servicemässigt kanske den främsta upplevelsen någonsin. Maten superduper, som den ska. 3-rättersluncherna, med vatten, kaffe och ett par glas vin för 50£ är så prisvärt att man vill gråta. Fick en fin privatvisning av köket av chefskocken Jocelyn Herland senast och hoppas på glatt återseende om någon vecka.
I en helt annan del av London, i Smithfield, skapar Fergus Henderson och Trevor Gulliver nyengelsk magi av Hela Djuret. St John är avslappnat, på gränsen till bullerslamrigt och oerhört prisvärt. Jag minns med salivdroppande vällust de grillade märgbenen, Roast Bone Marrow – peta ur märgen, bred på en toast och njut persiljesalladen till – som är något av deras signature dish (receptet här). Allt är okomplicerat, snyggt och väldigt långt bort från snorkiga kypare med fransk accent (de finns nämligen överallt).
För den som gillar indisk mat men tröttnat på standardgrytorna med pilaffris och flottiga Nans, rekommenderas varmt den indiska grillen hos Amaya. Allt grillas på alla upptänkliga indiska vis, men det liknar inget av den trötta slentriancurryn som fortfarande breder ut sig. Pilgrimsmusslor, skaldjur, underbart lamm, hängmörad biff, grönsaker och exotiska desserter. En av världens mycket få indiska restos som uppbär en michelinstjärna. Blev så lycklig av hela upplevelsen att jag bad kökschefen att improvisera ett urval av Det Bästa De Hade till mig och familjen – vilket han JÄTTEGÄRNA gjorde…en gastronomiskt strålande idé, men som fullständigt höll på att ruinera mig. Svider fortfarande.
Vad gäller nya spännande besök ser jag särskilt fram emot Hibiscus, Helene Darroze at the Connaught och The Ledbury i Notting Hill.
Och ett ställe som lockar mig alldeles särskilt denna gång, Bentley´s Oyster Bar på Jermyn Street. Igång sedan 1916 och Londons äldsta.
Steven Ekholm 