Kyligt mottagande i Gori

20140301-142022.jpg
Gori, Georgien

Stalinmuséet är Goris snyggaste byggnad. Utan jämförelse. Och så ville han väl ha det också, skomakarsonen och stadens stolthet, Ioseb Besarionis Dze Dzjughasjvili.
Han var ju själv med i planeringen. Huset han föddes i, med faderns skomakarverkstad i källaren, skulle bevaras. Lösningen: rensa bort resten av kvarteret och bygg ett ståtligt skyddande tak över deras gamla enrummare. En hygglig start.

Jag frågar guiden om en mer nyanserad bild av Stalin inte borde finnas i ett museum.
– Nej, nej. Det här är strikt biografiskt, inte politiskt.

Det stora palatset är full av historiska reliker. Hans kläder, skrivbord, brev, schackspel och dödsmask. Och mängder av officiella gåvor från alla möjliga håll som tack för insatsen under Det Stora Fosterländska Kriget 1941-1945.

– Finns det några gåvor från Sverige?
– Nej, säger hon nästan generat, som om jag passerar en osynlig anständighetsgräns.

Vi går vidare i det utkylda muséet och
jag får lära mig hur Stalin lyckades ”fördröja” krigsutbrottet och spara mängder av liv genom de ädla förhandlingarna mellan utrikesministrarna, Molotov och Ribbentrop.

Vi avslutar turen med ett besök i Stalins personliga, skottsäkra tågvagn som han bl a använde till de berömda mötena i Jalta och Teheran.

Stalins person är i högsta grad levande i Georgien. Min egen guide, Giorgi har talat väl om Stalin och Sovjettiden ända sedan vi möttes. Det här är hans hemmaplan. Men för ett par år sedan tog myndigheterna nattetid ner den stora stalinstatyn som reste sig i parken framför muséet. Utan förvarning och ingen vet vad de gjorde med den. Kanske var detta ett svar till Ryssland som 2008 under inbördeskriget hjälpte Syd-Osseterna till en kluven separatistisk tillvaro i norra Georgien. Ryska armén besköt till och med Gori och stridsvagnarna stod redo att rulla mot Tbilisi.
– Men ryssarna var noga med att inte skjuta på muséet! påpekar guiden.

(Intressant att jämföra med det som just nu händer på Krimhalvön. Man snabbproducerar ryska pass och ger dem till befolkningen vilket gör att Ryssland sedan bara ”försvarar” sina intressen och medborgare. Syd-Ossetien 2008, Ukraina 2014).

Någon tyckte kanske att ha en pampig sovjetisk maktsymbol mitt i stan efter att ryska granater fallit över medborgarna, inte längre var ok. Men muséet finns kvar. Och Stalins barnbarn firar fortfarande farfars födelsedag den 21 december varje år på plats.

Jag frågar guiden när vi skiljs åt varför det är så kallt inomhus när det är vår i luften. Hon har ingen aning.

20140301-151524.jpg

20140301-151910.jpg

20140301-151946.jpg

20140301-152635.jpg

Mamuka is a cool guy

20140227-113409.jpg

Mamuka stryker radbandet som hänger på backspegeln, rör försiktigt vid ett par mini-ikoner i taket och kysser sedan sin välsignade hand. För nu ska det bli åka av.

– Steven-Steven, goood?
-Yes, very good.

I Georgien kör alla så fort de kan. Och på alla sätt de kan försöker man ta sig fram, komma först. Att köra om andra bilar är en medborgerlig plikt. Och Mamuka han är en mycket god medborgare i denna dödsföraktande stat av rallyförare.

Gårdagens hemresa från Mestia tog lång tid. Och vi tvingades ta oss genom det höga pass som delar av västra och östra Georgien i kompakt mörker. Dessutom i regn som snart övergick i snö. Inga gatljus eller reflexer som visar var livet tar slut och efterlivet tar vid.

-Steven-Steven (han säger det alltid två gånger av någon anledning). Goood?

– Yes.

De timmar vi rallyåkte i mörkret, helljus i drivsnö ( ja ni vet hur mycket man ser) och dessa tvångsmässiga omkörningar kan man säga var ett uppfriskande minne för -det här- livet.

När vi efter bergsvägarna kom ner på huvudvägen mellan Gori och Tbilisi kunde jag slappna av och Mamuka kunde äntligen ( som han såg det) gasa på ordentligt.

– Steven-Steven! Goood?

Svanetien: upp i bergen och lite till.

20140223-202317.jpg

Tbilisi 23/2

Imorgon gäller det. Har jag och min bästa vän Mamuka, chauffören som bara kan ryska, tur (Mamuka säger ”no probljem, nooo probljem” vilket jag tolkar försiktigt positivt) så kommer vi ta oss hela vägen upp till Övre Svanetien imorgon. Enkel väg, 8-10 timmar. Om det nu inte har snöat.

Svanetien är ett land i landet. Så otillgängligt att få georgier ens varit där. Ett område som aldrig erövrats av hunner, perser, ottomaner eller globalisering, med egen kultur och eget språk, och fortfarande utan skriftspråk. Blodshämnden ruvar dessutom över de urgamla byarna med sina unika närmare 30 meter höga försvarstorn, Koshkebi, 1000 år gamla och fortfarande i ursprungsfamiljernas ägo.

Allt övervakat av glaciärer och bergstoppar på över 5000 meter.

Och Mamuka säger, ”Nooo probljem”.
Fair enough.

Tbilisi blues

20140222-200907.jpg

22/2 Tbilisi

Ett säkert tecken på att det är dags att röra på sig igen är när man börjar återvända till ställen man tycker allt för mycket om. Jag trodde inte att det skulle ske efter bara ett par dagar här i Tbilisi. Men så är det.

Faran med stamhak är deras förrädiskt lockande melankoliska kraft. De trubbar av ens känselspröt, torkar ut ens lackmushinna, bedövar ens rastlöshet, dvs grunden för ens kreativitet. Min kreativitet.

Nä, det är dags att lämna Tbilisis ”Hotel California” och istället ge sig ut på landsbygden. Kanske Gori, Stalins födelsestad kan ruska bekvämligheten ur en. Iväg måste jag i alla fall.

Nya gränser, gamla berg

20140220-184923.jpg

Norrut. Dagestan, Tjetjenien, Ingusjien. Österut. Azerbajdzjan. Söderut. Iran. Och i väster, Turkiet.
Världens äldsta kristna nationer, Armenien och Georgien ligger där de ligger. Och skulle knappast finnas kvar om det inte vore för bergen.
Mängder av utdöende språk och etniska spillror av länder, nationer, klaner, familjegrupper vittnar fortfarande om områdets våldsamma historia. Och ändå skapas nya autonoma områden i detta separatismens Mecka. Nagorno-Karabach och Nachitsjevan ett par från 90-talet, Abchazien och Syd-Ossetien för bara några år sedan.
Och förutsättningen för denna söndring, denna rikedom: det väldiga Kaukasus.