Här är det riktiga Twilight: nytt reportage i Kamratposten

Yes! Det är verkligen en kittlande känsla. Och galet hedrande. Att få skriva i Kamratposten som man själv som barn längtade efter är som att kliva in en tidsmaskin.

Och sånt gillar jag.

I det nya numret, Nr 15, 2011 kan ni (om ni själva har barnasinnet kvar) eller era barn (om ni har förstånd nog att ge dem annat än ytligt trams och dravel) läsa om min och framförallt Mathildas resa till Twilight-världens epicentrum: Forks och LaPush.

Make no mistake. Det är en text om ett fan för fans.

För de som inte får tag i KP-versionen av reportaget finns ett liknande i senaste numret (Nr 5) av Resemagasinet Äventyr.

Daddy goes native

 

I LaPush bor ett par hundra av de sista Quileute-indianerna. Samhället är hjärtat i deras reservat. Igår gick jag och M till deras Community center för att vara med om en drum circle. Det kan närmast liknas vid ett stamråd där alla saker som rör det lilla samhället tas upp, positivt som negativt; tre födelsedagar uppmärksammades, en gammal kvinna hade ekonomiska bekymmer då tre i hennes familj var inlagda på sjukhus; två personer delade med sig att de varit nyktra i 2 respektive 3 månader; ett barn hade fötts och en man ville be en av de stamäldste om offentlig ursäkt för något tillkortakommande. Allt delades och allt omgavs av sång och dans till trummor.

Vid en av danserna plockades även M upp från ringen och jag, lättad över att slippa, filmade dansen. Nästa dans tvingades dock även jag upp. Men so what? tänkte jag. Det var ju ganska kul och alla i byn var ju med, till och med de stela paret från Wisconsin som var de andra blekansiktena där. Man dansade två och två bredvid varandra. M var nu veteranen och betraktade min dans med en kännares kritiska blick. Sången påminde mycket om den där från Piratesfilmen som börjar med att en hel drös pirater hängs… Jag nynnar snart med, musiken är suggestiv så snart sjunger jag också ” Hey, Ho! All of us gonna die” (typ).

Skulle jag inte ha gjort. Det finns vissa spelregler man måste följa när man reser med en 13-åring.
”PAPPA!!! Sluta…omedelbart!”

Non negotiable.

Så jag slutar, men vi dansar vidare i trumcirkeln. När sången är över skyndar M lättad tillbaka till våra platser, jag efter. Men det var inte över för min del.
Ceremoniledaren har nämligen fått syn på tvåmeterskillen och vinkar omedelbart tillbaka mig. Och nu står jag där ensam med honom. Trummorna drar igång, sången dånar och han börjar dansa och jag förväntas göra likadant som honom. Jag vet inte varför, men sånt vet man bara. Så plötsligt kör vi en solodans – jag tror det skulle föreställa ett par örnar som flög omkring…ett helt långt varv. Indianerna som satt i ringen nickade leende och jag kände mitt indian-DNA leta sig fram genom eoner av europeiska hämningslager.
När allt var över kramades jag om av ceremonimästaren, fick applåder och gick omtumlad tillbaka till M som såg lika förvånad som misstänksam ut.
”Vad var det där???”
Jag hade inget bra svar.
Men i tankarna ropade jag: Hookahey!

Men i tankarna ropade jag: Hookahey!