Gastronomiska återblickar del 3. Mammas kokbok.

IMG_3034När jag nu äntligen själv debuterat som kokboksförfattare med den fantastiska ”Vår del av världen. Höga Kusten: ursprung, råvaror, smaker”, så reser jag via minnenas meandrande gastrovindlingar denna Påskaftonskväll tillbaka till min egen barndoms kokboksbibliotek. Hemma i Sundsvall alltså. Och vid sidan av en pärm med svartvita stencilkopior och urklipp ur diverse tidningar och magasin så fanns det när jag växte upp i princip bara en riktig kokbok, ett välanvänt exemplar av gastrobiblarnas bibel, Bonniers kokbok. Ja, den tidens viktigaste testamente alltså.

IMG_3036Mamma som lämnade Ångermanland för New York (något båda mina döttrar också gjort inser jag när jag nu skriver detta…) när hon knappt var 20+ år fick detta exemplar (då sprillans nytt naturligtvis)  av min underbara mormor och morfar källarmästaren, som vid den tiden drev Stadshotellet i Kramfors. Kokboken har rest på den extremt analoga tiden hela vägen från Kramfors till förlovningen i New York och sedan flera år senare (tillsammans med mig) tillbaka hem till Sverige igen. Till Sundsvall.  Och slutligen har jag  nu – i Ångermanland – åter lagt mina händer på mammas nötta och tejpade kokbok, denna relik. Jag älskar verkligen att bläddra i denna svenska matklassiker som kom ut för första gången 1960,  fast i mammas upplaga från 1962, och då redan uppe i 100 000 ex.

IMG_3029Boken, i ledning av den tidens dreamteam: Tore Wretman och Pernilla Tunberger m fl, är en tidsmaskin utan dess like. Kanske (förhoppningsvis) kommer man en gång upptäcka ”Vår del av världen” på ett liknande sätt. What? Vad gjorde man egentligen för fantastisk mat i Höga Kusten i slutet av 2010-talet? Wow! Det är oavsett verkligen fantastiskt roligt att ha varit med om att beskriva just den här delen av allt som sker samtidigt och överallt i det stora bruset.

Mest av allt älskar jag dock de där små blyertskryssen vid recepten som mamma uppenbart uppskattat att tillaga någon gång i en annan värld, för länge, länge sedan.

IMG_3037

Kanske dags att boka förlåt-mig-turnén?

20130824-140836.jpg

Rensade just i det där jinxade hörnet av köket där alla halvviktiga papper samlas, där alla plånboksnötta kvitton lämnas, där alla…ja, allt det där som inte har en självklar plats i ett hem: påbörjade (nu värdelösa) SL-remsor, oanvända frimärken från ett antal länder jag inte planerar att återbesöka på ett bra tag, bläckpatroner som inte passar min reservoarpenna, laddarsladdar till elektroniska prylar jag inte vet om de fortfarande existerar, usb-stickor på neonfärgade företagssponsrade band. Ja, listan kan göras i princip oändlig för detta de udda pryttlarnas svarta hål har ingen annan funktion än att vara slutstation för allt det där jag inte vet var jag ska placera.

I detta hörn hittade jag även en makaber samling reliker. Nycklar och nyckelkort till ett antal hotell jag bott på och pinsamt nog  inte återlämnat. Jag skäms. Inget av detta har varit med vilje – inga medvetna souvernirer alltså. Jag checkar ut som vanligt och betalar men av någon anledning finns nyckeln kvar i fickan. Så. Vad gör man med dylika skämskuddar?

Det slår mig att jag i rättvisans namn faktiskt borde resa tillbaka till hotellen och ödmjukt och inkännande återbörda nycklarna till dess rätta ägare. Likt en Håkan Juholt ägna mig åt en ”förlåt-mig-turné”.  Är inte det en riktigt bra idé?

OK. Jag gör det kronologiskt.

Jag inleder starkt ångerfullt på Hostal Loreto i El Puerto de Santa Maria i Andalusien. Den gamla tjurfäktaren som drev sitt underbart bedagade hostal med uppstoppade tjurhuvuden på väggarna, tjurar han själv nedkämpat kommer om han bestämmer sig för att spara mitt usla liv, uppskatta gesten. Hoppas jag.

Därefter flyger jag ner till Sydafrika. I boerbygdernas Bloemfontein väntar säkert ägaren till Acacia lodge på nyckeln till rummet jag nyttjade ett par dagar före julafton. Vilken julklapp att kunna återbörda nyckeln till rum nummer 1.

Från Sydafrika går turen sedan vidare till New York. Skamligt att stadens egen son (!) ska behöva slarva så påtagligt att jag fick med mig två nyckelkort till samma dörr på Hampton Inn.

Jag skyndar mig tillbaka till Europa och min favoritstad i denna världsdel, San Sebastián. Att inte återvända gång på gång till denna stad är en skam. Att glömma nyckeln till anrika Hotel Londres i denna staden i mitt hjärta…ja det känns som en kniv vridits om i hjärtat. Men trots det. Ett återbesök är ett återbesök och jag är ju på en pilgrimage of repentance. So be it.

Sista hållplatsen på pilgrimsvandringen är en lyxresort strax norr om Dubrovnik. SAS Radisson Sun Garden. Långt namn för ett av denna sommars mest uppskattade vattenhål. Blev lite tjenis med direktören som gav mig sitt kort och sa att ”nästa gång säg till innan ni kommer. Vi vill gärna visa uppskattning till våra återkommande…”. Visste han då i vilket ärende jag skulle återkomma? I skammens?

Förlåt-mig.turnén är därmed över för denna gång. Och jag tror att jag kommer känna mig som en bättre människa efter detta.  Jag vet dock inte var Juholts ”glömska” ledde honom. Men jag får säga att jag är rätt nöjd med mina places of oblivion.

An absent minded man´s got to do (at least twice) what an absent minded man´s got to do.

A Tale of Two Cities

20120809-010114.jpg

Jag vet inte vad jag förväntade mig när jag idag körde ner de sista kilometrarna mot Belfast, staden som byggde Titanic och även såg C.S Lewis födas, men framförallt varit skådeplatsen för de blodiga motsättningarna mellan katolska separatister och protestantiska lojalister. IRA mot UNF.
Är man som jag uppvuxen på 1970-talet är man stöpt i denna dikotymi. Och den sitter i än idag. Eller kanske bör jag säga fram tills idag.
Efter att åter ha spenderat några dagar i Dublin (det är nästan 10 år sedan sist) inser jag att mycket har förändrats i Dublin, men väldigt lite till det bättre. Temple Bar är minst lika skränigt, ficktjuvarna är om möjligt fler och kitschiga restos och nattklubbar med rökfärgade fönster trängs nu med turistfällepubarna i (den vulgärt överexploaterade) gamla stan. Inget är vackrare än för 10 år sedan. Inget är snyggare. Människorna är däremot lika vänliga som förr men Dublin lever i huvudsak på sin anakronistiska attraktionskraft: Joyce, Wilde, Guinness, Jameson, U2 och revolutionen 1916.

Belfast däremot med alla sina negativa konnotationer: terrorism, Bobby Sands, Shankill Road och Falls Road och sin slitna arbetarklassmisär har istället, utan att riktigt förstå det själv, genomgått en total förändring, en samhällsmässig lillebrorsmetamorfos, helt under den politiska radarn. Mkt få positiva nyheter sipprar ut från Belfast eller Nordirland för det är ju så vi är vana. Men staden är idag riktigt attraktiv, de omgivande pastorala bergen, floden och havet ger staden fundamentala grundkvaliteter som tillsammans med shoppingvänliga gågator och en närmast New York-eklektisk blandning på arkitekturen ( tänk bort 30 våningar bara) gör staden till mer av en stad än den 4 ggr större Dublin.

Jag önskar bara att belfastborna också inser detta. För när klockan är 7 pm, så drar samtliga butiksinnehavare av tradition ner de bepansrade fönsterskydden för butiksfönstren, låser, larmar och staden är åter redo för krig. Hela staden utan undantag blir klädd i stål, kaféer, klädbutiker och välgörenhetsorganisatoner. Alla.

Det är en märklig känsla att på ett ögonblick förflytta sig från en charmigt välkomnande stad på en ö utanför en större ö utanför Europa till Gaza city efter solen gått ner.
Men vilket krig? undrar några svenskar på genomresa.
Människorna här i Belfast håller kanske fast för hårt i din egen självbild precis som de i Dublin. Men för besökaren är det uppenbart var den sanna utvecklingen verkligen sker.

 

On St Patrick´s Day Everyone is Irish

17/3, St Patrick´s Day.

Talade just med min gamle gudfar Richard i New York. Han jobbar fortfarande vid 78 års ålder, har inga planer på att dra ner, ”se bara på Joan”, säger han och tänker på min faster som bor ett par kvarter bort i Scarsdale. ”Hon är ju över 80 och går ju till jobbet varje dag” (som tandläkarsekreterare).

Richard gillar inte att resa, absolut inte att flyga. Han har inte haft semester på åratal (hans chef ”tror” nämligen inte på semester, och ”vad ska man egentligen göra på semestern?”), han kliver upp klockan 05.00 varje dag, ringer en svensk väninna varje lördag vid samma tid sedan 40 år tillbaka, samlar på klockor, går till kyrkan varje söndag, bor ensam i det bedagade huset där han även växte upp – ett område som nu gentrifierats Big Time, med nyinflyttade grannar som Beyoncé och Jay-Z. Richard är väldigt-väldigt kort, kör en väldigt-väldigt stor Cadillac, har ett väldigt stort hjärta. Det var han som bar fram mig till dopet, mamma fick inte vara med eftersom hon inte var katolik (det här kyrkliga tog min irländsk-amerikanska släkt på mycket stort allvar). Och är alltså min gudfar.

För några år sedan skrev jag en slags novell som utspelar sig i New York, på St Paddy´s.

Den är till dig, Dick.

O N  S T  P A T R I C K ´ S   D A Y   E V E R Y O N E   I S   I R I S H

Han klev in i den gula taxin och sa adressen till chauffören.

– Säg åt honom att ligga på. Annars kommer vi aldrig fram.

– Säg det själv.

– Ha! Du är rolig du. Humorn den har du i alla fall efter mig.

– Men du stannade inte kvar länge nog för att lära mig så mycket mer.

– Du, det där mellan din mamma och mig. Det var länge sedan. Vi var unga. Det blir ju så ibland. I livet. Men nu är du äntligen här. I det Stora Äpplet med mig. Father and Son. Ofattbart egentligen. Men nu ska vi ha det bra, väl?

– Känns konstigt bara.

– Hur då?

– Besöka en grav är inte det jag gör varje dag.

– Ta det lugnt bara. Sånt där går över. Tro mig.

– Ja, du borde väl veta.

– Ja, faktiskt. Jag vet. Men ta nu och säg åt den där chauffören att han ligger på och att han tar Interstate 678 norrut och sedan 95an vid Ferry Point Park annars kommer vi aldrig fram idag. Det är ju trafikstockning och vi vill inte in till Manhattan.

– Varför då?

– Alla paraderna. Det är ju den 17:e grabben. St Paddy´s. Det kommer vara parader hela vägen upp till Kanada.

Han sträckte sig fram och talade med chauffören och föreslog vägarna som skulle ta dem vägen upp till Scarsdale.

– Hey man, you seem to know your way around the city. Been here many times?

– No. It´s actually my first time here.

– Det är det väl inte. Du är ju född här. Glöm inte det.

– Ja, men jag kommer ju inte ihåg något. Jag var ju bara ett år när vi flyttade.

– Ja, säg mig något jag inte vet.

– So, man, you really done your homework. Study them maps and all, knowing the best routes, avoiding the crowds. Yeah, man, that´s good.

– Big parades today, huh?

– Crazy, man. Huge crowds of people, especially down on 5th. Thousands and thousands. 

– And all of them, Irish?

– Yeah, man. You know on St Patrick´s Day, everyone is Irish. Even the blacks are Irish, today. Look at me, look.

Chauffören flinade och vred sig runt och visade upp sin gröna fyrklöver han hade på slaget på jackan och började sedan med sin jamaicanska accent sjunga Danny Boy.

– Det där är faktiskt en riktigt bra sång. Om den framförs riktigt, det vill säga.

– Jag tycker den är helt OK.

– Inte av en wailande jamaican i New York. Det funkar inte för mig. Du vet väl att det är en begravningssång?

– Desto mer passande då.

– Slappna av nu grabben. Du verkar lite väl spänd. Det här kommer att gå bra.

Han satt i taxin och såg ut på den stora stadens intensiva trafik. Husen, människorna. Trafiken. Det verkade aldrig ta slut. Han var född här någonstans, i detta ogreppbara New York. Staden kändes bekant på något sätt trots att det var första gången han var här som vuxen. Kanske var det så för alla. En stad uppbyggd av så många olika människor från så olika platser att den har något för alla. Att den var något för alla. Det var en upplyftande tanke. Ett hem som väntade på honom fast han egentligen aldrig varit där. Trots det så kändes det som om han kom hit för sent. Han skulle ha gjort denna resa för länge sedan.

Hur länge sedan var det hans pappa började höra av sig? Efter alla dessa år. Var det fem år nu? Fyra?

– Du vet väl att även du är irländare?

– Ja. Och särskilt idag.

– Din farfars far och mor lämnade svälten på Irland i slutet på…

– Ja, jag vet allt det där. Mamma har berättat.

– Har hon?

– Många gånger.

– Har hon berättat om mig också?

– Det är väl klart. Du är ju min pappa. Ni var ju gifta i flera år.

– Ja, men. Jag tänkte bara…ja, du vet. Efter alla år och så. Saker och ting förändras ju. Sånt man en gång tyckte och tänkte, saker man gjorde och sa. Man kan ju ångra sig. Förstår du vad jag säger grabben? Allt är inte skrivet i sten. Man ändras med tiden och ser saker annorlunda helt enkelt.

– Ångrar du någonting, menar du?

– Massor.

– Som vadå?

– Ja, till exempel att jag inte tog kontakt med dig tidigare. Det var ett jävla stort misstag.

– Jag kunde ju också kontaktat dig.

– Nej, sånt får man inte lägga över på barnen. Det är föräldrarnas sak. Först lämna sitt barn och sedan sitta och vänta att de ska söka upp en. Nej, det går inte.

– Du vet att jag har varit på väg att höra av mig, många gånger.

– Jag har tänkt likadant. Hur många gånger har jag inte sett det framför mig – att plötsligt står min son utanför dörren och knackar på.

– Vilken jävla mardröm.

– Nä, varför då? Men jag visste bara inte vad jag skulle säga.

– Släppte du in mig då?

– Vadå?

– Där i drömmen. Släppte du in mig?

– Jag tror det. Jag vet inte om jag kom mycket längre än så. Det där första mötet, vad skulle man säga efter alla år? Det var viktigt men samtidigt så svårt. Jag tror faktiskt inte att jag kom längre än så. I drömmen alltså.

– I mina drömmar hade du startat en ny familj och av någon anledning inte sagt något till dem om mig. Att du hade en son sedan tidigare. Så när jag ringde på, och du öppnade dörren, eller dina nya barn, eller din nya fru – jag har drömt varianter på varianter i alla kombinationer – ja det blev bara katastrof. Alltid.

– Men varför skulle jag inte berätta om dig?

– Jag vet inte. Du kanske skämdes, vad vet jag.

– Skämdes? Över dig? Nej, jag har varit stolt över dig. Hela livet har jag varit stolt över dig, och tänkt på dig. Jag har tänkt så här, att en dag. En jävla dag. Men det gick ju som det gick.

– Mm.

– Livet är inte alltid så rättvist.

– Nä.

– Men nu har vi ju varandra igen. Det är bara framåt som gäller nu eller hur? Ta vara på den tid vi har!

– Du är rolig du!

– Som sagt. Om du har humor så har du det efter mig. Ett irländskt drag dessutom.

Taxin kom till slut fram till Scarsdales kommunala kyrkogård. Han betalade och klev ut. Det knöt sig lite i magen. Det var som en cirkel som skulle slutas. I alla fall var det så han såg det. Det var ett slut. Och en slags början. Men vad skulle följa efter det?

Han tog ett djupt andetag i den friska marsluften.

– Tog du inte med dig några blommor?

– Nä, fan. Det glömde jag.

– Inte svära bland de döda, grabben. Då kan de komma tillbaka och spöka för dig. Haha, den var bra. Förresten är blommor till de döda ganska bortkastat. Blommor är till för de levande.

Kyrkogården var stor och full med gravstenar i långa, räta rader. De allra flesta var enkla, liggande stenplattor. Efter att ha frågat sig fram fann han slutligen den han sökte. Han läste texten tyst för sig själv.

Robert Anthony Sheehey

19/3 1941 – 26/9 2003

– Nå, vad tycks?

– Den är ganska enkel.

– Ja, hade jag fått bestämma själv hade jag valt något lite mer fancy – men vadå?

– Vadå, vadå?

– Ja, först och främst har man ju väldigt att lite att säga till om när man är föremålet för själva graven, som du säkert förstår. Men sen tycker jag att det är med gravstenar som det är med blommor. Lite bortkastat på de som inte längre är där för att uppskatta det hela. Betyder väldigt lite, menar jag.

– För dig, menar du.

– Ja…för mig. Bättre att använda pengarna till något roligt medan man lever. Istället för att bygga monument över de döda.

– Hade du det då?

– Vadå?

– Roligt? Ett bra liv?

– Jo, det fanns väl lite av båda. Men jag får vara nöjd. Jag spottade väl inte i glaset direkt.

– Kan tänka mig det.

– Det där var bildligt menat.

– OK.

– Men apropå det. När när du är klar här kan vi väl kila ner till Andy´s. Jag brukar gå dit och kolla matchen.

– Brukade, menar du.

– Märk inte ord nu. Andy´s är ett bra ställe. Och du, jag bjuder. Haha.

– Du är verkligen rolig.

– Det är ju ändå St Paddy´s. Lite roligt måste man få ha. Och det är OK att skratta grabben.

New York, New York.

 Todays High Temperature 101

Dagarna i det stora äpplet (varför ”äpplet”?) påminde mest om ett av stadens andra nicks, ”den stora smältdegeln”. Så Hett Det Var.

Jag hatar att svettas – utan ansträngning dvs (lite bekräftande hejjahejjasvett på gymet är väl helt ok). Det ÄR något högst onaturligt med just det. Man vrider kanske på huvudet i den 33-gradiga storstadshettan, tittar upp på ngn skyskrapa och voila!, en syndaflod störtar ner mellan skulderbladen, den tropiska fuktigheten blänker på pannan och tinningarna 10 sekunder efter att man lämnat hotellet.
Men vädret i denna städernas stad är ju ofta extremt och oomtvistligt nyckfullt. En vädermässigt total motsats till denna sommars monsterhetta kan man läsa i en av mina favoritböcker, ”A Winter’s Tale” av Mark Helprin. Då stänger snökaoset hela Manhattan och skapar en magisk fond till de fantastiska händelserna. Extremt kan alltså vara bra ibland.
Läs den när regnet öser ner, när solen steker, när snön yr, när stormvindarna tjuter. Läs den på plats eller när längtan dit blir för stark Man kan även ta sin tillflykt till den när man som enda individ av han-kön över 40 (el 30? el 25?), med tom zombie-blick står i den fyrtiofjortonde tonårsklädaffären (någonstans i mitten så man slipper springa mellan alla galgar) på raken och ”personshoppar” med sin 13-åring och ”bara tittar lite snabbt”.

Betydelsen av en symbol

New York, september 2001.

Den 27-årige finansanalytikern, Ken Taheney har precis kommit till sitt kontor på sin japanska affärsbank i World Trade Center, när det smäller. 08.46 flyger American Airlines flight 11 in i WTC 1 på den 90:e våningen. 103 minuter senare kollapsar byggnaden fullständigt. Närmare 3000 människor dör den 11 september i världens mest omfattande terroristattack.

Jag träffade Ken och hans flickvän Annie på en restaurant i Nice någon månad innan händelserna i New York. Vi delade bord och de blev nyfikna på vår bouillabaisse som presenterades traditionsenligt med uppvisningskrusidull av de olika fiskarna innan tillagningen. Vi började tala med varandra om världen, karriärer och att vara av irländsk börd i New York, som vi både delade. Han berättade om sitt nya jobb på den japanska banken, om rädslan att inte göra rätt som många gånger var större än att göra fel. Hans chef kallade in honom i början av anställningen och frågade med bister röst, ”do you play golf, mr Taheney?”. Vad skulle han svara? Tyckte den glasögonprydde japanske bankiren framför honom att golf  var något bra, eller kanske en tidstjuv som hindrar arbetsmyrorna i sina värv? Han chansade på ett ja, vilket visade sig vara rätt. ”Well, thats very good, we must go for a round some day soon” sa chefen och så var det inte mer med det. Problemet vara bara att Ken inte spelade golf, och nu kastade han sig över telefonen och ringde runt efter snabbkurser i golf. Jag vet inte om han hann ta sitt gröna kort innan den 11:e september.

Vi bestämde i alla fall att ses i New York senare under hösten.

Jag satt som förstenad framför tv:n precis som alla andra civiliserade människor och såg förödelsen. Det var ofattbart. Jag tittade på det businesscard Ken gett mig och började först maila och sedan ringa alla telefonnummer som fanns på kortet. Men naturligtvis gick inga samtal fram, och inga mail landade längre i World Trade Center 1. Banken existerade inte längre. Så snabbt så många liv kan släckas i kampen mot en symbol. Terroristerna siktade nämligen in sig på den amerikanska drömmens och ekonomins heligaste platser, World Trade Center, Pentagon och som tanken var, Vita Huset. Symbolerna skulle tillintetgöras. Budskapet löd: kan vi nå era heliga platser, kan vi nå er var som helst.

Jakten på de skyldiga tog fart. Terrorismens ansikte blev ett smalt, lite feminint ansikte med stora varma ögon, nästan lite ledsna, och med ett långt svart skägg som efter fruktlösa år av jakt blev allt gråare. Saudiern, Usama Bin Ladin övergick från att vara en aktiv mujahedin i Afghanistan under sovjetockupationen, till ekonomisk finansiär och organisatör av terror under 1990-talet. Under 2000-talet var han mest på flykt, från de otillgängliga grottorna i Tora Bora till hans sista dag i livet,  i en förort till Islamabad. Hans inflytande de sista åren för Al Qaida var inte längre operativt utan övergick istället till att vara symboliskt. Bin Ladin blev den symbol som amerikanerna framförallt ville tillintetgöra, precis som terroristerna siktade in sig på västvärldens för snart tio år sedan. Och så fick de honom till slut. Kanske tröttnade den pakistanska militären och underrättelsetjänsten på de obemannade drönarnas urskillningslösa bombningar av de egna klanområderna och tänkte att, ”men låt de få ta Bin Ladin (han bor ju ändå här i kvarteret) så kanske de slutar bomba de områden som verkligen skapar problem för oss”. Ett kastbyte helt enkelt.

Fyra månader efter katastrofen fick jag plötsligt ett mail från en adress i New Jersey. ”Hi, Steven. Yes I was there. It was terrible”.
Det var Ken. Han hade överlevt. Tydligen hade hans bank back-upservrar på andra sidan Hudsonfloden, och nu gick han igenom alla oroliga mail han fått från människor som var övertygad att han omkommit.

DN, New York Times, BBC, CNN, SvD, Aftonbladet, Expressen

Nytt resereportage: New York

IMG_0352

 

I ett stort antal tidningar i landet kommer idag Resetidningen från Respress där mitt reportage från New York om hur man kan göra en hel del spännande saker utan att för den delen spendera hela reskassan med en gång.

I våras när jag var där kostade en dollar ca 8 kronor. Nu står den närmare 7 kronor.

Detta innebär i Hard Core NY Foodie Value att:

Stora avsmakningsmenyn på 3-stjärniga Per Se går loss på 1925:- (exkl dryck) istället för vårens 2200:- 

Tvårätterslunchen på 3-stjärniga Jean-George går på futtiga 196:- istället för 224:-

Ja, ni ser ju själva. New York on a shoestring.

 

IMG_0350