Radiopratare – en märklig konst

Så har jag då spelat in mitt andra radioprat i karriären. Det är ju så oerhört sällan man erbjuds ett forum där man får lägga ut texten om i princip vad som helst, bara det har med en själv att göra. Dessutom skapa en stämningsfull inramning med vilken musik som helst. Rätt overkligt och ovant. I alla fall för mig.

Så hur förvaltar man då detta pund?

När jag nu tänkte länka till Radio Örnsköldsviks webb där alla sommarens radiopratare kommer finnas att streama när man så önskar (om man inte råkar befinna sig i Övik när det sänds i radion), såg jag att de fortfarande har kvar mitt första radioprat från 2013. Med bävan började jag lyssna på min första berättelse, om resandets anatomi; vad resor utanför sin(min) bekvämlighetszon kan göra med en(mig). Jag berättar bl a om mitt möte med superfotografen Mattias Klum och hur detta första möte av MOTHER KARMA knöts ihop i en Jurta i Mongoliet flera år senare; om när jag liftade i Lesotho med en sydafrikansk legosoldat som var så öppenhjärtig med sina många olagliga bedrifter att jag fruktade att han inte skulle låta mig leva efter att ha hört allt; om Dalai Lama och resan till Everest, om när min kompis Frank och jag köpte hästar vid Andernas sluttningar och försökte korsa Patagoniens torraste region på hästrygg. Ja, galna resor utanför all trygghet, vett och kontroll. Men väldigt lärorikt och livsförändrande. Som resandet är när det är som bäst.

Rent radiotekniskt var jag naturligtvis ett blåbär. Läser för snabbt, stakar mig och är allmänt stressad. Men det jag pratar om har faktiskt fortfarande relevans för mig idag, fem år senare.

Lyssna på det här om ni har tid och lust: Steven Ekholm sommarprat 2013.

Så till sommarens ”prat” som kommer att sändas 27 juli och 27 augusti i radion, men kommer ju finnas på webben att streama som sagt. I mångt och mycket handlar det denna gång om min relation till Baskien, de mytomspunna baskerna och framförallt deras fantastiska gastronomi och hur denna på olika vindlande vägar slutligen manifesterade sig hemma i Höga Kusten med vår VM-guldvinnande kokbok, Vår del av världen – Höga Kusten, ursprung, råvaror och smaker. 

Kanske får jag chansen igen om fem år. I så fall hörs vi då i en radio nära dig.

Kanske dags att boka förlåt-mig-turnén?

20130824-140836.jpg

Rensade just i det där jinxade hörnet av köket där alla halvviktiga papper samlas, där alla plånboksnötta kvitton lämnas, där alla…ja, allt det där som inte har en självklar plats i ett hem: påbörjade (nu värdelösa) SL-remsor, oanvända frimärken från ett antal länder jag inte planerar att återbesöka på ett bra tag, bläckpatroner som inte passar min reservoarpenna, laddarsladdar till elektroniska prylar jag inte vet om de fortfarande existerar, usb-stickor på neonfärgade företagssponsrade band. Ja, listan kan göras i princip oändlig för detta de udda pryttlarnas svarta hål har ingen annan funktion än att vara slutstation för allt det där jag inte vet var jag ska placera.

I detta hörn hittade jag även en makaber samling reliker. Nycklar och nyckelkort till ett antal hotell jag bott på och pinsamt nog  inte återlämnat. Jag skäms. Inget av detta har varit med vilje – inga medvetna souvernirer alltså. Jag checkar ut som vanligt och betalar men av någon anledning finns nyckeln kvar i fickan. Så. Vad gör man med dylika skämskuddar?

Det slår mig att jag i rättvisans namn faktiskt borde resa tillbaka till hotellen och ödmjukt och inkännande återbörda nycklarna till dess rätta ägare. Likt en Håkan Juholt ägna mig åt en ”förlåt-mig-turné”.  Är inte det en riktigt bra idé?

OK. Jag gör det kronologiskt.

Jag inleder starkt ångerfullt på Hostal Loreto i El Puerto de Santa Maria i Andalusien. Den gamla tjurfäktaren som drev sitt underbart bedagade hostal med uppstoppade tjurhuvuden på väggarna, tjurar han själv nedkämpat kommer om han bestämmer sig för att spara mitt usla liv, uppskatta gesten. Hoppas jag.

Därefter flyger jag ner till Sydafrika. I boerbygdernas Bloemfontein väntar säkert ägaren till Acacia lodge på nyckeln till rummet jag nyttjade ett par dagar före julafton. Vilken julklapp att kunna återbörda nyckeln till rum nummer 1.

Från Sydafrika går turen sedan vidare till New York. Skamligt att stadens egen son (!) ska behöva slarva så påtagligt att jag fick med mig två nyckelkort till samma dörr på Hampton Inn.

Jag skyndar mig tillbaka till Europa och min favoritstad i denna världsdel, San Sebastián. Att inte återvända gång på gång till denna stad är en skam. Att glömma nyckeln till anrika Hotel Londres i denna staden i mitt hjärta…ja det känns som en kniv vridits om i hjärtat. Men trots det. Ett återbesök är ett återbesök och jag är ju på en pilgrimage of repentance. So be it.

Sista hållplatsen på pilgrimsvandringen är en lyxresort strax norr om Dubrovnik. SAS Radisson Sun Garden. Långt namn för ett av denna sommars mest uppskattade vattenhål. Blev lite tjenis med direktören som gav mig sitt kort och sa att ”nästa gång säg till innan ni kommer. Vi vill gärna visa uppskattning till våra återkommande…”. Visste han då i vilket ärende jag skulle återkomma? I skammens?

Förlåt-mig.turnén är därmed över för denna gång. Och jag tror att jag kommer känna mig som en bättre människa efter detta.  Jag vet dock inte var Juholts ”glömska” ledde honom. Men jag får säga att jag är rätt nöjd med mina places of oblivion.

An absent minded man´s got to do (at least twice) what an absent minded man´s got to do.

Nytt resereportage: Sydafrika under VM-året

HÄR kan ni läsa mitt senaste reportage från Sydafrika.

En rundresa är ett måste i detta land. Kanske är det en historiens ironi att det land som kanske är det vackraste och rikaste på Jorden också skulle bli skådeplatsen för århundraden av herre-på-täppan-lekar. Alla vill äga och dominera Afrikas juvel.

Idag kan man se resultatet av denna mångfald, denna internationella melting pot av asiatiskt, europeiskt och naturligtvis afrikanskt. De sociala utmaningarna ser man överallt; kåkstäder, fattigdom och desperation. Men inte bara. Sydafrika är ett enastående fascinerande resmål och ett måste för alla chartertrötta all-inclusive-cyniker.

Bara runt Kapregionen finns en livstid av aktiviteter och upplevelser. Men att resa runt i landet, särskilt efter den vackra sydkusten, äta vilda ostron i Knyssna, spana efter valar i Gansbaai, dyka med vithaj, hoppa bungy i Bloukrans, safari i Addo…Ja, som så många före mig har konstaterat, Krüger är inte allt i Sydafrika.

Åsså kan man bada i poolen…

 

Kapuscinski på jobbet

Vad har det litterära (rese)reportaget tagit vägen i Sverige? Har det överhuvudtaget funnits ett forum för välskriven resejornalistik i vårt land som inte måste zippas ned och feel-goodcensureras in i formatet ”Åsså kan man bada i poolen”?

Ett par dagar före den senaste nyårsaftonen var jag och familjen på väg österut efter den sydafrikanska kusten. Vi stannade en natt (som borde varit två) i den charmiga staden Knyssna.

Vid det lilla torget utanför vårt hotell fanns ett antikvariat som sålde en lång svit med begagnade Granta – The Magazine of New Writing. Jag köpte med mig nummer 73 (1998) – betitlad ”Necessary Journeys”. Här återfanns skribenter som Ryszard Kapuscinski, Ian McEwan och James Campbell och andra, som skrev lysande om svåra ämnen som fångön Diego Garcia, sexindustrin i Bangkok och den tibetanska flyktingströmmen över Himalaya. I ett annat resenummer, nr 20 återfanns Salman Rushdie, Colin Thubron, Martha Gellhorn, Hanif Kurieshi och Kapuscinski (igen)… I ett och samma nummer. Gör om det om ni kan.

För den som reser och skriver som yrke innebär världen som den ser ut en paradox. Man skriver nämligen alldeles för sällan om det man verkligen ser, de människor man möter och de orättvisor man upprörs av. Världen är ju inte bara prisvärda familjeresor och azurblå hav. Eller korta nyhetsnotiser från Reuters för den delen. Världen består ju också av just tibetanska flyktingar, sexarbetare i Thailand och rättslösa politiska fångar någonstans i mitten av Indiska oceanen. Och dessa historier måste också få plats någonstans.

Och var kan en svensk publik läsa om detta? Var finns Granta Sweden när den som mest behövs? 

Tidskriften som i år borde hyllas lite extra eftersom den fyller både 120 år och i sin andra reinkarnation även 30 år, visade under Bill Bufords smått legendariska redaktörskap att det går att locka världens främsta skribenter (och fotografer) och ha skyhöga litterära ambitioner utan att fastna i något slags skitnödigt postmodernt sekteristiskt-elitistiskt språkprojekt med endast fjorton läsare.

Finns det verkligen inget arbetsvilligt redaktörsämne därute?

Himeville Arms: half price on beggars

 

Himeville  16/12

Efter 5 timmars minibuss med Underberg Express från Durban kom jag så till idylliska Himeville med Drakensbergen som fond, omgivet av ett nyazeelandlandskap med betande kor och flugfiske i världsklass.
Jag tar in på genomkoloniala Himeville Arms Hotel.

Kvinnan som möter mig berättar entusiastiskt att ikväll är en speciell kväll i restaurangen.
Jaså, säger jag.
”Yiiz, they have half price on beggars”
”Really? What kinds of beggars do you offer?”
”Oh, all sorts. Very juicy beggars. It is beggar night tonight you see”

I de lugnaste vatten…methinks, och ser redan fram emot klättringen upp for Sani Pass imorgon.

Kanske annat på menyn i Lesotho.

Smurfhits at the Albany

Durban

Det har regnat och är svalt i Durban. Ändå väljer personalen på Albany Hotel att gasa på air conditionen så den dånar. Och trots utomhus svalkan ska hotellgästerna frysa.
Varför kan man fråga sig.
Är det för den stundande julen? Det står visserligen en plastgran i hörnet av restaurangen.
Är det kanske för att skapa en lämplig bakgrund till julmusiken som spelas i högtalarna?
Det handlar om keyboardlåtar med melodistämman inställd på den knapp som brukar kallas ”trumpet” eller ”flute” med tillhörande reverb.
Som smurfhits utan sång.

Nya vägar: Sydafrika, Mozambique & Lesotho

Manta at Manta Reef

6/12

Så på måndag bär det av igen.

Första ”benet” går till Mozambique via Johannesburg.

Flyg till Inhambane och vidare norrut till Praia do Tofu. Dykning står på schemat och ett par Advanced Diver-uppdateringar. Och naturligtvis valhaj och mantor. En dröm går kanske i uppfyllelse, men det kan lika gärna sluta med andra sorters drömmar – det finns ju som bekant andra hajar än de rent vegetariskt lagda…

Senare i Sydafrika ska jag även ner i burarna med vithajar, men det är en annan historia.

Vad tar man då med sig att läsa då? Kan det bli något annat än Moby Dick?

Vi hörs!