That´s not a bad idea, Steven

Betty Reardon - USA one rogné redim 85p

Jag har en riktig hjälte och förebild i min släkt (det finns naturligtvis många, men denna superkvinna är i särklass), Betty Anne Reardon. Hon är visserligen nu till åren kommen efter ett enastående framgångsrikt liv av politisk aktivism, skrivande och undervisande om fred och genusfrågor. Hon räknas idag bland annat till en av pionjärerna bland kvinnliga fredsforskare i världen och har som sådan, regelbundet nominerats till Nobels fredspris. Hepp!

Eftersom hon fortfarande konstant reser jordklotet runt, träffar vänner, föreläser, får priser och sånt, så är hon sällan hemma i New York. Jag pratar därför inte så ofta med henne. Men det var ju Thanksgiving i torsdags, och jag kände plötsligt ett behov att kontakta familjen på andra sidan Atlanten.

Jag ringde först Uncle Dick. Han är min gudfar, och osannolikt nog bar mig fram till mitt dop, en gång för länge sedan. Irländare är oftast katoliker, och är de det är de ofta rejäla sådana. Min ångermanländska mamma var det inte, så hon ”behövdes” inte riktigt vid dopet. Så min underbare gudfar som kanske är 1,50 lång, bar mig till vattnet och såg till att allt skedde som det skulle. Dick, 85, jobbar fortfarande på idogt som vanligt varje dag som revisor. Hans chef ”tror” nämligen inte på semester (knappast heller på pension), så någon sån har det aldrig blivit för Dick. Men han ringer varje lördagmorgon sin svenska väninna och efter det brukar vi, när tillfället ges prata med varandra. Han var denna dag vid gott mod, och jag kände mig glad att ha ringt.

Så därför tänkte att varför inte även slå en signal till min kära Aunt Betty, när jag ändå var på gång. Jag hade ju inte pratat med henne på väldigt länge nu och hon är ju faktiskt 86 år. Jag bävade lite för hur det skulle vara. Hur mår hon nu? Bor hon kvar själv på Manhattan? Sjukdomar? Ja allt det där som slår en, vare sig man vill eller inte när det gäller nära släktingar och vänner. Signalerna går fram. Det ringer och ringer. Jag blir faktiskt lite orolig. Men så. Jag hör hur någon lyfter på luren och säger med raspig och skröplig röst (åh nej!).

Yes?

Is this Betty? (frågar jag naivt).

Who´s asking? (frågar hon, och nu är jag på allvar orolig, då det inte låter särskilt bra alls. Lååångsam röst. Harkligt. Illa på alla sätt.)

Det är Steven som ringer. Jag ville bara önska en glad Thanksgiving.

Oh. But Steven, my dear. It is four thirty in the morning here in New York.

(!) Oh…sorry…can I call you back later?

Yes, that´s not a bad idea, Steven.

/…/

 

 

 

 

Reciprocal prejudice

white socks 300x232 White socks

Seattle, Waterfront.

Jag och M sitter på ett kafé längst ut på en av pirarna i väntan på vårt tåg norrut mot Kanada. Vi pratar om allt möjligt och vad som är utmärkande för amerikaner. Trevliga, sociala, verbala. Klädstil: Många vuxna med kepsar, pösiga jeans och träningsskor. Jag berättar för M att vi i Sverige nästan alltid kan känna igen en jänkare på skorna, och strumporna. Alla bär vita strumpor, till och med till brogues (och man kan känna hur Fru Ribbing ryser åt den ovanan ända hit till världens ände!)
Plötsligt vänder sig en ung man om från sitt sällskap till oss och frågar:
– Hi, we’re curious about your accent. Where are you from? Denmark? Sweden?
– Sweden is correct. Well done.

Sedan följde det vanliga snacket om att man känt någon som bott en månad här eller där, unt so weiter. Han gillade verkligen Skandinavien och var stolt som en tupp att han gissat rätt.

Men så kom det.

– You know. It was pretty obvious that you were Europeans. ‘Cause you wear black socks with your trainers.

Hepp.

Daddy goes native

 

I LaPush bor ett par hundra av de sista Quileute-indianerna. Samhället är hjärtat i deras reservat. Igår gick jag och M till deras Community center för att vara med om en drum circle. Det kan närmast liknas vid ett stamråd där alla saker som rör det lilla samhället tas upp, positivt som negativt; tre födelsedagar uppmärksammades, en gammal kvinna hade ekonomiska bekymmer då tre i hennes familj var inlagda på sjukhus; två personer delade med sig att de varit nyktra i 2 respektive 3 månader; ett barn hade fötts och en man ville be en av de stamäldste om offentlig ursäkt för något tillkortakommande. Allt delades och allt omgavs av sång och dans till trummor.

Vid en av danserna plockades även M upp från ringen och jag, lättad över att slippa, filmade dansen. Nästa dans tvingades dock även jag upp. Men so what? tänkte jag. Det var ju ganska kul och alla i byn var ju med, till och med de stela paret från Wisconsin som var de andra blekansiktena där. Man dansade två och två bredvid varandra. M var nu veteranen och betraktade min dans med en kännares kritiska blick. Sången påminde mycket om den där från Piratesfilmen som börjar med att en hel drös pirater hängs… Jag nynnar snart med, musiken är suggestiv så snart sjunger jag också ” Hey, Ho! All of us gonna die” (typ).

Skulle jag inte ha gjort. Det finns vissa spelregler man måste följa när man reser med en 13-åring.
”PAPPA!!! Sluta…omedelbart!”

Non negotiable.

Så jag slutar, men vi dansar vidare i trumcirkeln. När sången är över skyndar M lättad tillbaka till våra platser, jag efter. Men det var inte över för min del.
Ceremoniledaren har nämligen fått syn på tvåmeterskillen och vinkar omedelbart tillbaka mig. Och nu står jag där ensam med honom. Trummorna drar igång, sången dånar och han börjar dansa och jag förväntas göra likadant som honom. Jag vet inte varför, men sånt vet man bara. Så plötsligt kör vi en solodans – jag tror det skulle föreställa ett par örnar som flög omkring…ett helt långt varv. Indianerna som satt i ringen nickade leende och jag kände mitt indian-DNA leta sig fram genom eoner av europeiska hämningslager.
När allt var över kramades jag om av ceremonimästaren, fick applåder och gick omtumlad tillbaka till M som såg lika förvånad som misstänksam ut.
”Vad var det där???”
Jag hade inget bra svar.
Men i tankarna ropade jag: Hookahey!

Men i tankarna ropade jag: Hookahey!

Sleepless in Seattle

Den ende som tycker synd om de som reser ofta och länge är endast de själva. Inte för att jag tycker jag reser för ofta. Tvärtom. Men ibland kan restiderna vara groteska. Som resan hit till Seattle. Jag har gjort den förut men den var inte tillnärmelsevis så slitig som denna gång. Jag sparar detaljerna, men det fysiologiska priset jag betalar för en 24-timmarsresa inklusive amerikanska säkerhetskontroller, svettiga transferköer och föräldraansvar (det fanns en yngre och tröttare medpassagerare) påminde mig om livets skörhet, memento fucking mori.

Det var priset. Belöningen då?

Om 30 minuter ska jag och 170 andra Twin Peaks-nördar se
”Fire walk with me” på Seattle Art Museum tillsammans med Sheryl Lee. Självaste Laura Palmer, gäst på festivalen för första gången.

Jo. Åsså tog min 13-åring första kursen i Ostronuniversitet på Elliott’s. Ett Amai-ostron, inklusive tuggande åkte ner.
Ingen dålig belöning alls.