Dags igen för San Sebastián Gastronomika.

En av världens viktigaste gastronomiska mässor går av stapeln varje år i början av oktober i San Sebastián. San Sebastian Gastronomika 2019 äger i år rum den 6-9 oktober och förutom den självklara och frustrerande hotellrumsbristen är detta ett utmärkt tillfälle att besöka Baskiens gastronomiska ögonsten.

Mässans perspektiv är alltid: Baskien – Spanien – Världen (och tillbaka). Man utgår från det lokala för att försöka förstå det globala. Och sedan låter man det globala influera det lokala.

Ett extra globalt tema i år är 500-årsjubileet av den baskiska sjökaptenen Elkano, som var den förste att segla jorden runt. Grattisgrattis!

Vill man dessutom lära sig hur just gastronomi kan vara en central parameter i regional hållbarhet och utveckling är det till Baskien man ska bege sig! Det ska i alla fall jag.

Konsten att avsluta med flaggan i topp: PAX del 10: Draugen

I dagens DN skriver jag om den mästerliga skräckfantasyserien PAX som nu kommit till vägs ände. Den tionde och sista delen, Draugen avslutar ett nydanande verk som kommer påverka ungdomsfantasygenren under lång tid framöver. Detta är genuin kvalitet, underbart hantverk och oavbrutet underhållande!

Läs recensionen HÄR.

Lösningen på post-Harry Potterdepressionerna? Ny recension i DN.

Gudarna ska veta att många har försökt fylla det tomrum som Harry Potter lämnat efter sig. Men få har kommit nära denna åtråvärda och inte minst lukrativa roll i ungdomslitteraturens Shangri-La. Tills, kanske, nu.

Jessica Townsend debuterar oerhört underhållande och imponerande med ”Nevermoor”. Läs och njut!

Min recension i dagens DN finns att läsa här: https://www.dn.se/arkiv/kultur/fantasy-for-den-som-saknar-harry-potter-bockerna/.

Radiopratare – en märklig konst

Så har jag då spelat in mitt andra radioprat i karriären. Det är ju så oerhört sällan man erbjuds ett forum där man får lägga ut texten om i princip vad som helst, bara det har med en själv att göra. Dessutom skapa en stämningsfull inramning med vilken musik som helst. Rätt overkligt och ovant. I alla fall för mig.

Så hur förvaltar man då detta pund?

När jag nu tänkte länka till Radio Örnsköldsviks webb där alla sommarens radiopratare kommer finnas att streama när man så önskar (om man inte råkar befinna sig i Övik när det sänds i radion), såg jag att de fortfarande har kvar mitt första radioprat från 2013. Med bävan började jag lyssna på min första berättelse, om resandets anatomi; vad resor utanför sin(min) bekvämlighetszon kan göra med en(mig). Jag berättar bl a om mitt möte med superfotografen Mattias Klum och hur detta första möte av MOTHER KARMA knöts ihop i en Jurta i Mongoliet flera år senare; om när jag liftade i Lesotho med en sydafrikansk legosoldat som var så öppenhjärtig med sina många olagliga bedrifter att jag fruktade att han inte skulle låta mig leva efter att ha hört allt; om Dalai Lama och resan till Everest, om när min kompis Frank och jag köpte hästar vid Andernas sluttningar och försökte korsa Patagoniens torraste region på hästrygg. Ja, galna resor utanför all trygghet, vett och kontroll. Men väldigt lärorikt och livsförändrande. Som resandet är när det är som bäst.

Rent radiotekniskt var jag naturligtvis ett blåbär. Läser för snabbt, stakar mig och är allmänt stressad. Men det jag pratar om har faktiskt fortfarande relevans för mig idag, fem år senare.

Lyssna på det här om ni har tid och lust: Steven Ekholm sommarprat 2013.

Så till sommarens ”prat” som kommer att sändas 27 juli och 27 augusti i radion, men kommer ju finnas på webben att streama som sagt. I mångt och mycket handlar det denna gång om min relation till Baskien, de mytomspunna baskerna och framförallt deras fantastiska gastronomi och hur denna på olika vindlande vägar slutligen manifesterade sig hemma i Höga Kusten med vår VM-guldvinnande kokbok, Vår del av världen – Höga Kusten, ursprung, råvaror och smaker. 

Kanske får jag chansen igen om fem år. I så fall hörs vi då i en radio nära dig.

Kokbok/matbok/hybridbok?

Skärmavbild 2018-05-31 kl. 15.35.05

Som bekant (för många) vann ju vår fantastiska *BOK* om Höga Kustens gastronomi första pris i Gourmand World Cookbook Awards i Yantai i Kina för någon vecka sedan (hurra!!!) – och förutom den rent personliga glädjen för alla som varit involverade, är detta även ett väldigt fint betyg på en bok från och om ett område som historiskt inte  identifierats som något särskilt gastronomiskt Mecka. Men boken vann sin kategori i Sverige och sedan även i VM, i konkurrens med många andra mer etablerade matdestinationer och världskök.

Men är då boken ett slags undantag från regeln? Ett genidrag eller en once-in-a-lifetimehändelse? Nä, jag tror inte det. I verkligheten hänger de flesta stora processer ihop även om man själv inte alltid är medveten om dem. Jag tror att den rörelse som en gång på 1960-talets slut i Frankrike som kom att kallas ”Det nya franska köket” – vilket i mångt och mycket innebar att man i högre utsträckning utgick från lokala råvaror (och rätter) och lagade dessa med den nya teknikens möjligheter, helt enkelt att ta in de traditionella rätterna och råvarorna och transformera dessa till något som den moderna restaurangbesökaren faktiskt vill betala för – en rörelse (vilken pinsamt lång mening) som sedan spreds till Baskien på 1970-talet, vidare till Katalonien och resten av Spanien under 1980-talet (med det molekylära kökets tillblivelse som en slags överraskande gastro-mutation), till ”Det nya Nordiska” under 1990-talet till, ja det ”Nya Norrländska” kanske. Oavsett tituleringar, handlar det om samma process, ett medvetandegörande om att oavsett var man bor finns det en anledning att ta tillvara de lokala råvarorna och mattraditionerna. Och förädla dem. Att äta lokal mat är ju något som var självklart för alla människor i hela världen för 60 år sedan – dvs mat utanför restaurangscenen, för där dominerande det klassiska franska köket. Skulle det vara fint, skulle det vara franskt. Till och med min mormor och morfar som bl a drev Stadshotellet i Kramfors efter kriget erbjöd allsköns franska rätter på menyerna. I Kramfors!

Jag tror nog att vi här i Norrland ligger som en av de sista stationerna på just denna utveckling. Är det då över? Vad händer sedan? Vad är nytt? Vad ska vi äta nu? (Typiskt trendängsliga svenska frågeställningar). Har man någon gång träffat och pratat med en grönsaksodlare får man en avgrundsdjup inblick i vad långsiktighet handlar om. Trender funkar helt enkelt inte. Vill man äta schysst mat i framtiden, ren från antibiotika, giftiga bekämpningsmedel, massdrift och långa plågsamma transporter måste man helt enkelt fortsätta ”go local”. Kärt barn har många namn, ”Slow Food”, ”0 km”, mm. Men det handlar om att stödja lokala matproducenter genom att köpa deras produkter. Detta gäller både privatpersoner och inte minst de lokala restaurangerna. När krogarna etablerar relationer med lokala matproducenter börjar det hända saker. Inte minst här i Höga Kusten de senaste åren. Och det är den resan, den processen som visserligen inte alls är unik, utan snarare en slags ”nystart” som jag skriver om i vår *BOK*, som är en del kokbok, en del superhjältestory, en del manifest. Kanske var det just detta som faktiskt fick boken att sticka ut i det stora kokboksbruset i Yantai.

 

Rolls Royce-muséet in the middle of…

Torre de Loizaga, även namnet på den närliggande taxolivingården, köptes och renoverades på 1980-talet i medeltidsstil av en egensinnig, superrik Bilbaoindustrialist. Tänk Hearst Castle. På området placerade han även sin privata Rolls Royce-samling. Världens främsta visar det sig. Här kan man nämligen se samtliga RR-modeller som någonsin tillverkats och en mängd andra unika skönheter (aka fordon). Och alla fungerar. Men kan till och med åka i dem om plånboken är tillräckligt stor.

Detta museum ligger märkligt nog ute på vischan i det superidylliska, västra Bizkaia. Visserligen något av en utmaning för bilfetischistpilgrimerna att hitta hit. Men väl värt mödan. Själv skulle jag ju egentligen besöka vingården med samma namn men fastnade naturligtvis i bilhallarna och guidades sedan runt i tornet av dagens ägare, syskonbarnbarnet till den visionäre samlaren från Bilbao. Vilket besöksmål!

The best hiking in Sweden – Schwedens schönste wanderungen (det är sant!)

Det är inte utan en enorm stolthet (och rejäl dos lättnad) jag ber att få hälsa de engelska och tyska utgåvorna av min Höga Kustenbok (Calazo) varmt välkomna! Höga Kustens besöksnäring växer så det knakar; allt fler campare, hikare, paddlare, löpare, klättrare, livsnjutare och gastronomer söker sig till Sveriges absolut läckraste lekland för friluftsintresserade. Nu kan även allt fler internationella gäster ta del av denna fantastiska plats.

Översättarna, Sara Danielsson (tyska) & Gabrielle Mackay Thomsson (engelska) är dessutom båda genuina outdoor-människor och har bearbetat min text alldeles lysande. Väldigt roligt är även att Sveriges ledande vandringsguideförlag fortsätter att tro och satsa på Höga Kusten.

De engelska och tyska utgåvorna finns så här tidigt i processen att köpa direkt från förlaget, här. Den svenska utgåvan finns sedan tidigare i samtliga Naturkompaniets butiker och hos nätbokhandlarna, samt självklart i Sveriges bästa Akademibokhandelsbutik, den i Örnsköldsvik!

Ut och trampa!

Detta fantastiska Höga Kusten!

Energin i Höga Kusten verkar aldrig avta. Snarare växer den hela tiden, och ett bevis för det är allt nytt som skrivs om och från denna unika plats. I sprillans nya magasinet Destinationsmagasinet för Höga Kusten 2018-2019 skriver jag om ursprunget till världsarvet och även om varför vandring är så trendigt just nu.

Magasinet finns att hämta gratis i hela regionen. God läsning!

Feuer und Flamme!

År efter år produceras ett av Sveriges snyggaste outdoor- och livsstilsmagasin på tyska. För tyskar. NORR Magazin täcker in hela Skandinavien och är fullständigt tryfferad med foto i världsklass. Jag har för magasinet genom åren skrivit reportage bl a om Svalbard, tryffelsafari på Gotland, isbrytarturism i Bottenviken och löjromstrålning utanför Kalix. Men av alla utmaningar jag stått inför slår nog sommarens SM i Outdoor Cooking det mesta. Om denna erfarenhet som jag delade med två kockar från Ulvö hotell, Tobias Andersson och Emilia Magnusson skriver jag om i det alldeles sprillans vårnumret 2018. Foto: Fredrik Schlyter.