Som bekant (för många) vann ju vår fantastiska *BOK* om Höga Kustens gastronomi första pris i Gourmand World Cookbook Awards i Yantai i Kina för någon vecka sedan (hurra!!!) – och förutom den rent personliga glädjen för alla som varit involverade, är detta även ett väldigt fint betyg på en bok från och om ett område som historiskt inte identifierats som något särskilt gastronomiskt Mecka. Men boken vann sin kategori i Sverige och sedan även i VM, i konkurrens med många andra mer etablerade matdestinationer och världskök.
Men är då boken ett slags undantag från regeln? Ett genidrag eller en once-in-a-lifetimehändelse? Nä, jag tror inte det. I verkligheten hänger de flesta stora processer ihop även om man själv inte alltid är medveten om dem. Jag tror att den rörelse som en gång på 1960-talets slut i Frankrike som kom att kallas ”Det nya franska köket” – vilket i mångt och mycket innebar att man i högre utsträckning utgick från lokala råvaror (och rätter) och lagade dessa med den nya teknikens möjligheter, helt enkelt att ta in de traditionella rätterna och råvarorna och transformera dessa till något som den moderna restaurangbesökaren faktiskt vill betala för – en rörelse (vilken pinsamt lång mening) som sedan spreds till Baskien på 1970-talet, vidare till Katalonien och resten av Spanien under 1980-talet (med det molekylära kökets tillblivelse som en slags överraskande gastro-mutation), till ”Det nya Nordiska” under 1990-talet till, ja det ”Nya Norrländska” kanske. Oavsett tituleringar, handlar det om samma process, ett medvetandegörande om att oavsett var man bor finns det en anledning att ta tillvara de lokala råvarorna och mattraditionerna. Och förädla dem. Att äta lokal mat är ju något som var självklart för alla människor i hela världen för 60 år sedan – dvs mat utanför restaurangscenen, för där dominerande det klassiska franska köket. Skulle det vara fint, skulle det vara franskt. Till och med min mormor och morfar som bl a drev Stadshotellet i Kramfors efter kriget erbjöd allsköns franska rätter på menyerna. I Kramfors!
Jag tror nog att vi här i Norrland ligger som en av de sista stationerna på just denna utveckling. Är det då över? Vad händer sedan? Vad är nytt? Vad ska vi äta nu? (Typiskt trendängsliga svenska frågeställningar). Har man någon gång träffat och pratat med en grönsaksodlare får man en avgrundsdjup inblick i vad långsiktighet handlar om. Trender funkar helt enkelt inte. Vill man äta schysst mat i framtiden, ren från antibiotika, giftiga bekämpningsmedel, massdrift och långa plågsamma transporter måste man helt enkelt fortsätta ”go local”. Kärt barn har många namn, ”Slow Food”, ”0 km”, mm. Men det handlar om att stödja lokala matproducenter genom att köpa deras produkter. Detta gäller både privatpersoner och inte minst de lokala restaurangerna. När krogarna etablerar relationer med lokala matproducenter börjar det hända saker. Inte minst här i Höga Kusten de senaste åren. Och det är den resan, den processen som visserligen inte alls är unik, utan snarare en slags ”nystart” som jag skriver om i vår *BOK*, som är en del kokbok, en del superhjältestory, en del manifest. Kanske var det just detta som faktiskt fick boken att sticka ut i det stora kokboksbruset i Yantai.