Radiopratare – en märklig konst

Så har jag då spelat in mitt andra radioprat i karriären. Det är ju så oerhört sällan man erbjuds ett forum där man får lägga ut texten om i princip vad som helst, bara det har med en själv att göra. Dessutom skapa en stämningsfull inramning med vilken musik som helst. Rätt overkligt och ovant. I alla fall för mig.

Så hur förvaltar man då detta pund?

När jag nu tänkte länka till Radio Örnsköldsviks webb där alla sommarens radiopratare kommer finnas att streama när man så önskar (om man inte råkar befinna sig i Övik när det sänds i radion), såg jag att de fortfarande har kvar mitt första radioprat från 2013. Med bävan började jag lyssna på min första berättelse, om resandets anatomi; vad resor utanför sin(min) bekvämlighetszon kan göra med en(mig). Jag berättar bl a om mitt möte med superfotografen Mattias Klum och hur detta första möte av MOTHER KARMA knöts ihop i en Jurta i Mongoliet flera år senare; om när jag liftade i Lesotho med en sydafrikansk legosoldat som var så öppenhjärtig med sina många olagliga bedrifter att jag fruktade att han inte skulle låta mig leva efter att ha hört allt; om Dalai Lama och resan till Everest, om när min kompis Frank och jag köpte hästar vid Andernas sluttningar och försökte korsa Patagoniens torraste region på hästrygg. Ja, galna resor utanför all trygghet, vett och kontroll. Men väldigt lärorikt och livsförändrande. Som resandet är när det är som bäst.

Rent radiotekniskt var jag naturligtvis ett blåbär. Läser för snabbt, stakar mig och är allmänt stressad. Men det jag pratar om har faktiskt fortfarande relevans för mig idag, fem år senare.

Lyssna på det här om ni har tid och lust: Steven Ekholm sommarprat 2013.

Så till sommarens ”prat” som kommer att sändas 27 juli och 27 augusti i radion, men kommer ju finnas på webben att streama som sagt. I mångt och mycket handlar det denna gång om min relation till Baskien, de mytomspunna baskerna och framförallt deras fantastiska gastronomi och hur denna på olika vindlande vägar slutligen manifesterade sig hemma i Höga Kusten med vår VM-guldvinnande kokbok, Vår del av världen – Höga Kusten, ursprung, råvaror och smaker. 

Kanske får jag chansen igen om fem år. I så fall hörs vi då i en radio nära dig.

Annonser

Kokbok/matbok/hybridbok?

Skärmavbild 2018-05-31 kl. 15.35.05

Som bekant (för många) vann ju vår fantastiska *BOK* om Höga Kustens gastronomi första pris i Gourmand World Cookbook Awards i Yantai i Kina för någon vecka sedan (hurra!!!) – och förutom den rent personliga glädjen för alla som varit involverade, är detta även ett väldigt fint betyg på en bok från och om ett område som historiskt inte  identifierats som något särskilt gastronomiskt Mecka. Men boken vann sin kategori i Sverige och sedan även i VM, i konkurrens med många andra mer etablerade matdestinationer och världskök.

Men är då boken ett slags undantag från regeln? Ett genidrag eller en once-in-a-lifetimehändelse? Nä, jag tror inte det. I verkligheten hänger de flesta stora processer ihop även om man själv inte alltid är medveten om dem. Jag tror att den rörelse som en gång på 1960-talets slut i Frankrike som kom att kallas ”Det nya franska köket” – vilket i mångt och mycket innebar att man i högre utsträckning utgick från lokala råvaror (och rätter) och lagade dessa med den nya teknikens möjligheter, helt enkelt att ta in de traditionella rätterna och råvarorna och transformera dessa till något som den moderna restaurangbesökaren faktiskt vill betala för – en rörelse (vilken pinsamt lång mening) som sedan spreds till Baskien på 1970-talet, vidare till Katalonien och resten av Spanien under 1980-talet (med det molekylära kökets tillblivelse som en slags överraskande gastro-mutation), till ”Det nya Nordiska” under 1990-talet till, ja det ”Nya Norrländska” kanske. Oavsett tituleringar, handlar det om samma process, ett medvetandegörande om att oavsett var man bor finns det en anledning att ta tillvara de lokala råvarorna och mattraditionerna. Och förädla dem. Att äta lokal mat är ju något som var självklart för alla människor i hela världen för 60 år sedan – dvs mat utanför restaurangscenen, för där dominerande det klassiska franska köket. Skulle det vara fint, skulle det vara franskt. Till och med min mormor och morfar som bl a drev Stadshotellet i Kramfors efter kriget erbjöd allsköns franska rätter på menyerna. I Kramfors!

Jag tror nog att vi här i Norrland ligger som en av de sista stationerna på just denna utveckling. Är det då över? Vad händer sedan? Vad är nytt? Vad ska vi äta nu? (Typiskt trendängsliga svenska frågeställningar). Har man någon gång träffat och pratat med en grönsaksodlare får man en avgrundsdjup inblick i vad långsiktighet handlar om. Trender funkar helt enkelt inte. Vill man äta schysst mat i framtiden, ren från antibiotika, giftiga bekämpningsmedel, massdrift och långa plågsamma transporter måste man helt enkelt fortsätta ”go local”. Kärt barn har många namn, ”Slow Food”, ”0 km”, mm. Men det handlar om att stödja lokala matproducenter genom att köpa deras produkter. Detta gäller både privatpersoner och inte minst de lokala restaurangerna. När krogarna etablerar relationer med lokala matproducenter börjar det hända saker. Inte minst här i Höga Kusten de senaste åren. Och det är den resan, den processen som visserligen inte alls är unik, utan snarare en slags ”nystart” som jag skriver om i vår *BOK*, som är en del kokbok, en del superhjältestory, en del manifest. Kanske var det just detta som faktiskt fick boken att sticka ut i det stora kokboksbruset i Yantai.

 

Rolls Royce-muséet in the middle of…

Torre de Loizaga, även namnet på den närliggande taxolivingården, köptes och renoverades på 1980-talet i medeltidsstil av en egensinnig, superrik Bilbaoindustrialist. Tänk Hearst Castle. På området placerade han även sin privata Rolls Royce-samling. Världens främsta visar det sig. Här kan man nämligen se samtliga RR-modeller som någonsin tillverkats och en mängd andra unika skönheter (aka fordon). Och alla fungerar. Men kan till och med åka i dem om plånboken är tillräckligt stor.

Detta museum ligger märkligt nog ute på vischan i det superidylliska, västra Bizkaia. Visserligen något av en utmaning för bilfetischistpilgrimerna att hitta hit. Men väl värt mödan. Själv skulle jag ju egentligen besöka vingården med samma namn men fastnade naturligtvis i bilhallarna och guidades sedan runt i tornet av dagens ägare, syskonbarnbarnet till den visionäre samlaren från Bilbao. Vilket besöksmål!

The best hiking in Sweden – Schwedens schönste wanderungen (det är sant!)

Det är inte utan en enorm stolthet (och rejäl dos lättnad) jag ber att få hälsa de engelska och tyska utgåvorna av min Höga Kustenbok (Calazo) varmt välkomna! Höga Kustens besöksnäring växer så det knakar; allt fler campare, hikare, paddlare, löpare, klättrare, livsnjutare och gastronomer söker sig till Sveriges absolut läckraste lekland för friluftsintresserade. Nu kan även allt fler internationella gäster ta del av denna fantastiska plats.

Översättarna, Sara Danielsson (tyska) & Gabrielle Mackay Thomsson (engelska) är dessutom båda genuina outdoor-människor och har bearbetat min text alldeles lysande. Väldigt roligt är även att Sveriges ledande vandringsguideförlag fortsätter att tro och satsa på Höga Kusten.

De engelska och tyska utgåvorna finns så här tidigt i processen att köpa direkt från förlaget, här. Den svenska utgåvan finns sedan tidigare i samtliga Naturkompaniets butiker och hos nätbokhandlarna, samt självklart i Sveriges bästa Akademibokhandelsbutik, den i Örnsköldsvik!

Ut och trampa!

Detta fantastiska Höga Kusten!

Energin i Höga Kusten verkar aldrig avta. Snarare växer den hela tiden, och ett bevis för det är allt nytt som skrivs om och från denna unika plats. I sprillans nya magasinet Destinationsmagasinet för Höga Kusten 2018-2019 skriver jag om ursprunget till världsarvet och även om varför vandring är så trendigt just nu.

Magasinet finns att hämta gratis i hela regionen. God läsning!

Feuer und Flamme!

År efter år produceras ett av Sveriges snyggaste outdoor- och livsstilsmagasin på tyska. För tyskar. NORR Magazin täcker in hela Skandinavien och är fullständigt tryfferad med foto i världsklass. Jag har för magasinet genom åren skrivit reportage bl a om Svalbard, tryffelsafari på Gotland, isbrytarturism i Bottenviken och löjromstrålning utanför Kalix. Men av alla utmaningar jag stått inför slår nog sommarens SM i Outdoor Cooking det mesta. Om denna erfarenhet som jag delade med två kockar från Ulvö hotell, Tobias Andersson och Emilia Magnusson skriver jag om i det alldeles sprillans vårnumret 2018. Foto: Fredrik Schlyter.

Det här med riktigt stora förskott…

Inte för att jag är särskilt drabbad av just detta fenomen. Fel land och genre sannolikt. Men hur går det egentligen till när ett förlag är villigt att betala 10 miljoner (eller mer) för rättigheterna till en bok med tillhörande filmrättigheter? Till en 25-åring som dittills aldrig skrivit en bok?

Hur ser säljpitchen ut?

Resultatet recenserar jag i alla fall i dagens DN och jag är inte imponerad.

Txotx!!!

Skärmavbild 2018-02-07 kl. 13.30.25

TXOTX!!!

En av de mest unika och omistliga baskiska gastronomiska upplevelserna man bör unna sig är att besöka en familjeägd cidreria under ”txotx-säsongen”, mellan januari och april/maj. Det är då (just nu i detta skrivande fall!) höstens äppelskörd blivit färdig cider och är redo för att avnjutas direkt från cidertillverkarnas egna fat. Under vårvintermånaderna öppnar nämligen många cidergårdar upp för besökare och till den intensivt syrliga och läskande cidern serveras det mest traditionella och hedonistiska man kan få: hel halstrad kummel (merluza), piggvar (rodaballo), lokal seabream (besugo) och gigantiska  txuletas, kilostora halstrade entrecôtebitar. Smakmatchningen är fantastisk. Så även miljön. Framförallt helhetsupplevelsen.

Txotx är en ritual, där någon (efter ett tag med lite artificiellt mod i bröstet är det säkert även du!) ropar ut just detta ord, Txotx!, vilket betyder att det är dags att lämna matborden (för de som så önskar) och gå till något av de stora faten för att prova den eller den cidern, gjort av just den eller den äppelsorten. Ofta tillverkar man cidern i separata tankar för olika äpplen och blandar/blendar senare om man ska buteljera den. Och det är detta som är extrakul för entusiasterna, att just smaka cidern med sin ursprungliga identitet. För alla andra är det ett lika roligt gastronomiskt stridsrop som kan komma från andra sällskap i matsalen, men det är bara att hänga på!

Cider, sidra eller sagardoa är fortfarande många baskers (och baskofilers) livselixir. Förklaringen är en tusenårig symbios med detta syrliga äppelvin. Baskerna är ju sedan urminnes tider ett sjöfartsfolk och tack vare c-vitaminerna i cidern de tog med sig på resorna, kunde baskiska sjömän för hundratals år sedan klara flera månaders fisketurer i norr när deras samtida kollegor förr eller senare drabbades av skörbjugg. Detta är förklaringen till de stora mängder saltad och torkad torsk (bacalao) som baskerna levererade till Europa under medeltiden och som skapade enorma förmögenheter. Detta hade man alltså cidern att tacka för. Och de gamla ciderhusen, de familjer som ägde en egen press, blev ganska snart välbeställda då sjömännen var många och behovet omättligt. Många av dessa gamla ciderhus från 15- och 1600-talen finns fortfarande kvar utspridda i det vackra, kuperade baskiska kustlandskapet. Ett av dessa anrika hus, numera ett 4-stjärnigt hotell (Hotel Dolarea) och finkrog som min vän Iban Mate driver i Beasain – en kort lokaltågsresa från San Sebastián – har bevarat den gigantiska träskruvspressen som krävde upp till fyra personer att driva. Per skruv! Väl värt ett besök, inte minst för det goda köket och smått unikt välbeställda vinkällare! Iban är faktiskt även den sista person som föddes i detta hus. Bara en sådan sak!

Txotx!!!

IMG_6239IMG_6180

 

Getaria. Staden som fick (nästan) allt.

(Itxaspe. Halvvägs ner för huvudgatan, på höger sida).

Jag skriver ”nästan” för vad jag vet har de i alla fall inget hockeylag. Men staden, tillika kommunen, med sina drygt 2500 invånare lockar sannolikt årligen flera 100 ggr så många besökare av flera världsklassanledningar. Den äldsta är nog att staden, då en liten fiskeby, har den bästa naturhamnen efter den stormiga kantabriska kusten. Ni fattar naturligtvis att sånt som läget är viktigt när tio meter höga vågor från Arktis regelbundet dundrar in. Vi spolar fram i tiden. Sedan historieböckernas posterboy, Magellan gått och dött på andra sidan jordklotet var det stadens baskiske son, Juan Sebastián Elkano som förde den kvarvarande flottan hem igen och fullbordade därmed den första världsomseglingen någonsin (ok, vad vi vet). Året var 1521. Vi spolar fram igen. En annan av stadens rastlösa söner, Cristóbal Balenciaga föddes 1895 och kom att bli en av världens främsta modeskapare. Han startade bl a upp som 24-åring ett eget modehus i grannstaden San Sebastián 1919. Och resten är, som man säger, historia. Vi spolar fram. Efter 1000 år (minst) av vinmakande i området lyckades vinlusen, inbördeskrig, fascism och fattigdom nästan utplåna det unika, lokala atlantkustvinet, txakoli. Men några lokala hjältar ändrade på det, började plantera och 1989 fick txakolivinet sin första D.O.-region, just här i Getaria. Samtidigt började det gå rykten om restaurangerna i staden som halstrade gudomligt färsk fisk ute på gatorna. Fisken levererades från den viktiga fiskehamnen 50 meter ner för gatan. Den allra mest kända familjen grundade restaurangen ”Elkano” och räknas idag av många aficionados som världens bästa fiskrestaurang. Nåväl. Nu börjar jag närma mig syftet med denna långdragna historielektion. Den nya generationen fiskkockar på Elkano, Aitor Arregi, köper nämligen txakoli av min vän Luis Javier Oregi. Och nu har vi spolat fram tiden ända fram till igår. Aitor tipsade Luis Javier om att man måste äta något innan man börjar prova alla txakoliprimörer. Ett riktigt bra tips. Så Luis Javier tar mig till baren Itxaspe (kom nu ihåg detta ställe!) som Aitor säger gör utomjordisk Tortilla de Patata. Ok, jag är verkligen ingen fan av denna tråkiga rätt men håller god min i detta bondmatsmättande spel. Men jag fick kapitulera för den där vansinnigt läckra, krämiga delikatessen – liknar ingen annan tråkig äggtriangel jag ätit i Spanien eller någon annanstans. Värt en egen resa bara för denna! Priset. 1.65€. Ett glas bra txakoli till det, 1.75€. Missa inte Getaria nästa gång ni åker till San Sebastián. Och missa framförallt inte Itxaspe.