The best hiking in Sweden – Schwedens schönste wanderungen (det är sant!)

Det är inte utan en enorm stolthet (och rejäl dos lättnad) jag ber att få hälsa de engelska och tyska utgåvorna av min Höga Kustenbok (Calazo) varmt välkomna! Höga Kustens besöksnäring växer så det knakar; allt fler campare, hikare, paddlare, löpare, klättrare, livsnjutare och gastronomer söker sig till Sveriges absolut läckraste lekland för friluftsintresserade. Nu kan även allt fler internationella gäster ta del av denna fantastiska plats.

Översättarna, Sara Danielsson (tyska) & Gabrielle Mackay Thomsson (engelska) är dessutom båda genuina outdoor-människor och har bearbetat min text alldeles lysande. Väldigt roligt är även att Sveriges ledande vandringsguideförlag fortsätter att tro och satsa på Höga Kusten.

De engelska och tyska utgåvorna finns så här tidigt i processen att köpa direkt från förlaget, här. Den svenska utgåvan finns sedan tidigare i samtliga Naturkompaniets butiker och hos nätbokhandlarna, samt självklart i Sveriges bästa Akademibokhandelsbutik, den i Örnsköldsvik!

Ut och trampa!

Annonser

Detta fantastiska Höga Kusten!

Energin i Höga Kusten verkar aldrig avta. Snarare växer den hela tiden, och ett bevis för det är allt nytt som skrivs om och från denna unika plats. I sprillans nya magasinet Destinationsmagasinet för Höga Kusten 2018-2019 skriver jag om ursprunget till världsarvet och även om varför vandring är så trendigt just nu.

Magasinet finns att hämta gratis i hela regionen. God läsning!

Feuer und Flamme!

År efter år produceras ett av Sveriges snyggaste outdoor- och livsstilsmagasin på tyska. För tyskar. NORR Magazin täcker in hela Skandinavien och är fullständigt tryfferad med foto i världsklass. Jag har för magasinet genom åren skrivit reportage bl a om Svalbard, tryffelsafari på Gotland, isbrytarturism i Bottenviken och löjromstrålning utanför Kalix. Men av alla utmaningar jag stått inför slår nog sommarens SM i Outdoor Cooking det mesta. Om denna erfarenhet som jag delade med två kockar från Ulvö hotell, Tobias Andersson och Emilia Magnusson skriver jag om i det alldeles sprillans vårnumret 2018. Foto: Fredrik Schlyter.

Det här med riktigt stora förskott…

Inte för att jag är särskilt drabbad av just detta fenomen. Fel land och genre sannolikt. Men hur går det egentligen till när ett förlag är villigt att betala 10 miljoner (eller mer) för rättigheterna till en bok med tillhörande filmrättigheter? Till en 25-åring som dittills aldrig skrivit en bok?

Hur ser säljpitchen ut?

Resultatet recenserar jag i alla fall i dagens DN och jag är inte imponerad.

Txotx!!!

Skärmavbild 2018-02-07 kl. 13.30.25

TXOTX!!!

En av de mest unika och omistliga baskiska gastronomiska upplevelserna man bör unna sig är att besöka en familjeägd cidreria under ”txotx-säsongen”, mellan januari och april/maj. Det är då (just nu i detta skrivande fall!) höstens äppelskörd blivit färdig cider och är redo för att avnjutas direkt från cidertillverkarnas egna fat. Under vårvintermånaderna öppnar nämligen många cidergårdar upp för besökare och till den intensivt syrliga och läskande cidern serveras det mest traditionella och hedonistiska man kan få: hel halstrad kummel (merluza), piggvar (rodaballo), lokal seabream (besugo) och gigantiska  txuletas, kilostora halstrade entrecôtebitar. Smakmatchningen är fantastisk. Så även miljön. Framförallt helhetsupplevelsen.

Txotx är en ritual, där någon (efter ett tag med lite artificiellt mod i bröstet är det säkert även du!) ropar ut just detta ord, Txotx!, vilket betyder att det är dags att lämna matborden (för de som så önskar) och gå till något av de stora faten för att prova den eller den cidern, gjort av just den eller den äppelsorten. Ofta tillverkar man cidern i separata tankar för olika äpplen och blandar/blendar senare om man ska buteljera den. Och det är detta som är extrakul för entusiasterna, att just smaka cidern med sin ursprungliga identitet. För alla andra är det ett lika roligt gastronomiskt stridsrop som kan komma från andra sällskap i matsalen, men det är bara att hänga på!

Cider, sidra eller sagardoa är fortfarande många baskers (och baskofilers) livselixir. Förklaringen är en tusenårig symbios med detta syrliga äppelvin. Baskerna är ju sedan urminnes tider ett sjöfartsfolk och tack vare c-vitaminerna i cidern de tog med sig på resorna, kunde baskiska sjömän för hundratals år sedan klara flera månaders fisketurer i norr när deras samtida kollegor förr eller senare drabbades av skörbjugg. Detta är förklaringen till de stora mängder saltad och torkad torsk (bacalao) som baskerna levererade till Europa under medeltiden och som skapade enorma förmögenheter. Detta hade man alltså cidern att tacka för. Och de gamla ciderhusen, de familjer som ägde en egen press, blev ganska snart välbeställda då sjömännen var många och behovet omättligt. Många av dessa gamla ciderhus från 15- och 1600-talen finns fortfarande kvar utspridda i det vackra, kuperade baskiska kustlandskapet. Ett av dessa anrika hus, numera ett 4-stjärnigt hotell (Hotel Dolarea) och finkrog som min vän Iban Mate driver i Beasain – en kort lokaltågsresa från San Sebastián – har bevarat den gigantiska träskruvspressen som krävde upp till fyra personer att driva. Per skruv! Väl värt ett besök, inte minst för det goda köket och smått unikt välbeställda vinkällare! Iban är faktiskt även den sista person som föddes i detta hus. Bara en sådan sak!

Txotx!!!

IMG_6239IMG_6180

 

Getaria. Staden som fick (nästan) allt.

(Itxaspe. Halvvägs ner för huvudgatan, på höger sida).

Jag skriver ”nästan” för vad jag vet har de i alla fall inget hockeylag. Men staden, tillika kommunen, med sina drygt 2500 invånare lockar sannolikt årligen flera 100 ggr så många besökare av flera världsklassanledningar. Den äldsta är nog att staden, då en liten fiskeby, har den bästa naturhamnen efter den stormiga kantabriska kusten. Ni fattar naturligtvis att sånt som läget är viktigt när tio meter höga vågor från Arktis regelbundet dundrar in. Vi spolar fram i tiden. Sedan historieböckernas posterboy, Magellan gått och dött på andra sidan jordklotet var det stadens baskiske son, Juan Sebastián Elkano som förde den kvarvarande flottan hem igen och fullbordade därmed den första världsomseglingen någonsin (ok, vad vi vet). Året var 1521. Vi spolar fram igen. En annan av stadens rastlösa söner, Cristóbal Balenciaga föddes 1895 och kom att bli en av världens främsta modeskapare. Han startade bl a upp som 24-åring ett eget modehus i grannstaden San Sebastián 1919. Och resten är, som man säger, historia. Vi spolar fram. Efter 1000 år (minst) av vinmakande i området lyckades vinlusen, inbördeskrig, fascism och fattigdom nästan utplåna det unika, lokala atlantkustvinet, txakoli. Men några lokala hjältar ändrade på det, började plantera och 1989 fick txakolivinet sin första D.O.-region, just här i Getaria. Samtidigt började det gå rykten om restaurangerna i staden som halstrade gudomligt färsk fisk ute på gatorna. Fisken levererades från den viktiga fiskehamnen 50 meter ner för gatan. Den allra mest kända familjen grundade restaurangen ”Elkano” och räknas idag av många aficionados som världens bästa fiskrestaurang. Nåväl. Nu börjar jag närma mig syftet med denna långdragna historielektion. Den nya generationen fiskkockar på Elkano, Aitor Arregi, köper nämligen txakoli av min vän Luis Javier Oregi. Och nu har vi spolat fram tiden ända fram till igår. Aitor tipsade Luis Javier om att man måste äta något innan man börjar prova alla txakoliprimörer. Ett riktigt bra tips. Så Luis Javier tar mig till baren Itxaspe (kom nu ihåg detta ställe!) som Aitor säger gör utomjordisk Tortilla de Patata. Ok, jag är verkligen ingen fan av denna tråkiga rätt men håller god min i detta bondmatsmättande spel. Men jag fick kapitulera för den där vansinnigt läckra, krämiga delikatessen – liknar ingen annan tråkig äggtriangel jag ätit i Spanien eller någon annanstans. Värt en egen resa bara för denna! Priset. 1.65€. Ett glas bra txakoli till det, 1.75€. Missa inte Getaria nästa gång ni åker till San Sebastián. Och missa framförallt inte Itxaspe.

Norrländsk gastronomi med baskiskt DNA. Kan det bli bättre?

Vilken fantastisk känsla det var att få erhålla Det Stora Priset i torsdags, Måltidsakademiens första pris för regional måltidslitteratur. För mig som författare känns detta naturligtvis extra hedrande eftersom just den här bokens DNA spårar sig flera år tillbaka till en idé jag hade (och fortfarande har!) om att skapa en bok om baskisk gastronomi. Samma upplägg: utgå från de viktigaste råvarorna i säsong, följa arbetet från ax till limpa, ansjovisfiske till boquerones, torskfiske till kokotxa. Ursprunget är lika viktigt som förädlingen på tallriken i slutet av kapitlen på någon av världens bästa restauranger. Att följa med på jakt, skörda bönor, plocka svamp, fiska i det kantabriska havet, skörda druvor, slakta gris och nöt och allt det andra var en bärande idé. Berätta om ursprunget. Om gastronomisk terroir.

Men det hade krävt tid. Och tid kostar dineros. Mucho dineros.

Så jag tänkte om. Varför inte göra samma sak, fast i Sverige? Mycket bra idé igen (eller hur!). Fast att följa matåret i Sverige på samma noggranna sätt var just då även det en båge jag avstod att spänna. Så, tänkte jag slutligen, varför inte gräva (jaga, fiska, plocka, destillera, odla, baka) där jag står? Höga Kusten blev mitt fokus, platsen där jag redan känner så många matproducenter och inte minst kockar. Och med det knöts ju cirkeln från dess ursprungsidé: att berätta om lokal gastronomi, både i produktion och som slutprodukt. Det Nya Baskiska kökets föregångare (Arzak, Subijana m fl) som en gång i mitten av 1970-talet befriade sina tankar hos förebilderna i Frankrike, kom senare att inspirera samma processer i exempelvis Katalonien (Adrià) och i Norden (Redzepi, Dahlgren & Nilsson). Och kanske nu även i norra Sverige, i Höga Kusten. ”Det Nya Norrländska köket”? Varför inte?

Men viktigast av all är att inte tappa perspektivet. Maten kommer någonstans ifrån, fisken fiskas av någon, grönsakerna odlas och skördas av någon. Den serveras inte bara på restaurang. Och om de bästa kockarna konsekvent väljer att köpa lokala råvaror av kvalitetsproducenter, kanske även vi i vår del av världen får se samma process växa fram. Jag tror i alla fall verkligen på det.

Vad händer nu då?

Yantai i Kina händer i vår. Gourmand World Cookbook Awards är ju ett slags VM i kokbokeri. Och där kommer nu vår bok nu tävla mot liknande böcker från hela världen. Regional måltidslitteratur borde rimligen vara den allra största klassen – världen består väl egentligen bara av små regioner? Men sånt sporrar ju bara. Norrländska gastronomi med baskiskt DNA. Kan det bli bättre?

Måltidsakademiens litteraturutmärkelse Bäst i sin kategori – LogotypeBest in the World, Gourmand  World Cookbook Awards – Logotypebokimg_5528.jpg

Pilgrimer vid Jokhangtemplet, Lhasa. 

Det är väldigt svårt att ta in den djupa andlighet som präglar tibetanernas liv. Men besöker man  Jokhangtemplet i centrala Lhasa får man glimt av hängivenheten. Pilgrimer vandrar från alla delar av väglöst land på den enorma, glest befolkade tibetanska högplatån för att inledningsvis vandra tre medsols varv runt det heligaste templet av de alla, Jokhang från 600-talet innan man träder in i tempelkomplexet.